Att bli medveten

Det är skönt att bli vuxen. Det är skönt att bli medveten.
Men ibland kan jag faktiskt känna att det skulle va skönt att kunna gå tillbaka till autopilot igen.
För när man blir medveten om sina känslor och varför man fungerar på vissa sätt vid olika tillfällen så kan man inte blunda längre.
När jag var yngre kunde jag göra tokiga saker men jag bara låtsades att de inte fanns. Jag tänkte att, det blir bra, det löser sig. Jag såg andras fel och brister och glömde mina egna.
Jag skaffade barn med en man som inte kunde ta hand om sina två första och tänkte, den här gången blir det rätt. Han ändrar sig bara han får se vårat fina barn. Sen levde de lyckliga i alla sina dar........nä, inte riktigt. Men om jag inte vågat där så hade jag ju inte haft världens underbaraste dotter. Det kan va tur att vi inte är så förnuftiga i början.
Men i alla fall så har jag vaknat nu och jag börjar se mönster i livet. Jag kan se livsmönster i andra familjer. Det kan vara så skadat och infekterat men ibland får man bita sig i tungan för alla är inte där än.
Jag är livrädd att förlora någon, att bli ensam. Jag vill vara omtyckt av alla för annars ser jag det som ett misslyckande. Jag har alltid brytt mig så mycket om vad andra tycker och tänker om mig, så vad jag själv tycker har blivit oviktigt. Andras tycken har blivit min måttstock.
Jag vet nu vad det bottnar i. Det är konstigt hur det helt plötsligt bara kan bli så solklart. Att jag inte tänkt på det.
Det började med min pappa. Han valde sprit och droger framför sina barn. Jag har alltid tyckt att det varit lite sorgligt och jag skulle absolut kunna förlåta honom om han nån gång kom till insikt och bad om förlåtelse. Men jag trodde inte att det skulle kunna skada mig så mycket som det faktiskt gjort.
Detta har sen följt mig hela livet. Både missbruket och sveket. Jag har träffat min pappa om och om igen i skepnad av pojkvänner.
Om vi tittar ännu längre tillbaka.....på min mamma. Även där går det som en röd tråd. Hon har aldrig riktigt fått betyda så mycket som hon borde fått. hennes mamma och pappa sa aldrig att hon var fin eller att dom älskade henne. Det fanns inga såna uttryck i den familjen över huvudtaget. Det har alltid varit ganska känslokallt och "locket på" där. Inget skulle få visas utåt inte ens sånt att vara stolt över. Hur försöker man få uppmärksamhet i en sån familj? Jo........man blir en som det är synd om. Ett offer. För då kan man inte hjälpa det som händer men samtidigt få lite uppmärksamhet. Sen kan det fortsätta så hela livet ut om man inte blir uppmärksam på det. Man får den ena lustiga sjukdomen efter den andra. Man hamnar i konstiga, hjälplösa situationer och man kan inte förstå varför världens hela tyngd ligger på just mina axlar.
När jag blev medveten om den här röda tråden och upprepningarna hela tiden fattade jag att jag måste vända på det själv. Jag måste sluta vara ett offer av mina egna skamkänslor.
Pappa svek mig men det betyder ju inte att jag är förbannad att hamna i samma situationer hela livet. Jag kan vända på det nu när jag är medveten. Jag kan välja annorlunda.
När jag märker vilket håll det barkar åt så kan jag stanna upp och ta några djupa andetag. Jag kan tänka till, vad vill jag? Hur vill jag gå vidare härifrån?
Jag själv väljer mitt liv.
När jag märker att något håller på att hända mot min vilja, får jag en stor klump i magen och jag börjar må dåligt. Jag får eksem,  hjärtklappningar,  blir yr, får näsblod och blir mer och mer deprimerad. Min kropp har blivit så känslig sen jag var sjukskriven för utmattningsdepression så den säger ifrån direkt.
Så nu kan jag inte längre låtsas som inget hänt, blunda och tralla vidare för då blir jag sjukskriven igen.
Jag har blivit medveten om mig själv. Jag finns och jag är viktig.

Idag affirmerar jag...........jag älskar mig själv och alla mina känslor är värda att få finnas.

Hej pappa!

När du flyttar hit ska du få eget rum med egen tv och e liten go kattunge......

Så sa du till mig pappa.
Du sa att du skulle komma och hälsa på varje gång när du ringde. Vi träffades tre gånger. Varje gång led du alla helvetes kval och ville bara därifrån för att få dricka ur den där jävla flaskan. Den betydde så mycket för dig.......mer än mig och min syster.
Jag satt i andra änden av telefonlinjen, du malde på om saker som hänt i ditt liv, sa samma saker med bara några minuters mellanrum. Kommer du ihåg när du var liten bäbis.....sa du för tredje gången under samma samtal. Nä, sa jag, för tredje gången, det kan man inte minnas......du hörde inte utan berättade om igen om den där gången när du hade så kul med dina vänner ute på sjön. Att jag var en liten bäbis, hörde inte ens till historien. Jag lyssnade svarade mm, ja och nej ändå så glad att du ville dela allt detta med mig......ditt barn, din lilla gumma.....som du bara träffat tre ggr.
Jag skröt om dig i skolan, sa alltid att du hade ringt mig och att vi pratat i två timmar. För det gjorde vi, pratade i flera timmar....eller du pratade, jag försökte bara låta bli att tänka på att jag var kissnödig eller att jag ju faktiskt inte orkade. Mamma tittade in och mimade.....lägg på eller säg att du inte vill. Men jag skakade på huvudet för jag vågade inte. Tänk om mamma bara hade kunnat ta luren och säga ifrån åt mig men hon ville inte på några villkor prata med dig eller ha kontakt på något sätt. Jag hatar att prata i telefonen fortfarande. Får ångest och är rädd att det ska bli tyst så jag blir den som måste bestämma vad som ska sägas.
Jag är ledsen pappa för att jag aldrig fick betyda mer för dig och det sitter så hårt i själen att jag tror att jag aldrig kommer få betyda mest för någon människa. Tänk att det kan göra så ont än idag fast i en annan skepnad.

Det blev aldrig varken rum, tv eller nån go kattunge. Förresten tål jag ju inte katter......visste du inte det?

Idag affirmerar jag..........jag betyder mest i mitt liv!

Jag kan inte bära dig!

Någon har det jobbigt. Någon vill aldrig bli vuxen. Någon söker lyckan utanför sig själv. I droger, alkohol eller något annat missbruk. Jag står maktlös, skulle så gärna vilja fixa dig så att du kan leva ett lyckligt liv men det kan jag inte. Du skyller på samhället, föräldrar, tillfälligheter, folk runtomkring. Det är alltid någon annans fel när du misslyckas. Det är dags att börja ta ansvar för ditt eget liv. Det är dags att lära dig att simma på riktigt. Det räcker inte att bara hålla huvudet över ytan. Jag orkar inte bära dig, inte i längden. Det måste byggas upp inom dig själv. Börja från början, gör om gör rätt. Det är aldrig försent.

Idag affirmerar jag.....Jag är lycklig!

Jag är konflikträdd!

Jag är oerhört konflikträdd. Jag vill verkligen inte hamna i nåt trubbel, inte heller att nån annan ska göra det. Helst ska allt bara vara så där ulligtgulligt, mjukt och glatt. En del personer är verkligen annorlunda än jag och struntar fullkomligt i vad andra tycker. Är dom missnöjda med nåt så basunerar dom ut det högt och tydligt. Då sitter jag som på nålar och vill bara sjunka genom jorden. Inte för att jag skäms för deras sätt att vara, utan för att jag blir lilla Helen igen. Den lilla flickan som inte vågar säga ett pip för att hon inte vet vad som kommer hända. Inte gråta, inte skratta för högt och för Guds skull inte busa. Jag vet ju inte om jag stör då. Jag får fortfarande panik när barn springer omkring och "lever rövare" det knyter sig i både hals och mage. När jag var liten gällde det att sortera terrängen. Vilket humör är styvpappa på idag? Kan jag berätta om min dag för mamma eller stör jag honom då? Om jag tar med mig en kompis hem kan mina syskon hålla sig i skinnet så han slipper få raseriutbrott, för jag skäms så mycket då. Törs jag ta om av maten eller kommer han spänna ögonen i mig då och fråga vad fan jag håller på med. Ibland kunde han göra så och sen bara brista ut i gapskratt och säga " det fattar du väl för fan att jag skojar tål du inte det". Ibland skojade han inte. Det visste vi aldrig, därför fick vi vara mycket lyhörda.
Så djupt det sitter.
Ingen skulle göra så mot mig idag men ändå släpper jag inte beteendet. Jag hyssjar och ler och slätar över tills jag blir så stressad så näsblodet börjar rinna. Hur får man bort alla dom här jobbiga tankarna. Jag vill också ta plats och jag vill att min dotter ska ta plats för vi är så viktiga. Vi är dom viktigaste vi har.
Ja, jag är väldigt konflikträdd och jag skulle behöva öva mig hela tiden men jag är så rädd att vara fel.

Idag affirmerar jag........Jag är värdefull!!!

Mod

Vad är mod egentligen? Vem är modig? Vem är feg? Finns det nåt egentligen som heter feg?
Jag anser att man är modig när man utmanar sina rädslor. Det handlar inte om att klättra högst eller dyka på djupast vatten, inte så länge man inte är rädd för det. Jag är rädd för nya saker. Jag är också rädd för att säga nej och stå upp för mig själv. Jag kan må illa av ångest om jag ska köra bil nånstans där jag aldrig varit eller om jag ska säga ifrån till någon som är mer framåt än mig. Men jag kallar mig inte feg för det är inget ord jag vill använda.
Är man rädd för att åka karusell så är det modigt att ändå prova men vad som är ändå modigare är att säga......"nej jag avstår, för jag törs inte"
När min dotter var liten och gick på dagis så hade dom alltid morgonsamling då dom satt i en ring och pratade eller sjöng nån sång. En av dom gångerna skulle dom en och en sätta sig på en stol och de andra barnen skulle då tala om för barnet på stolen vad den var bra på. En pedagogisk övning för att lära sig ge komplimanger och att ta emot dom. Min dotter var den enda som vägrade och jag tänkte då att hon måste få bättre självförtroende så att hon törs lite mer. Jag skämdes nästan lite och försökte prata henne tillrätta. Men då sa en av fröknarna att hon inte alls skulle göra det om hon inte ville och att hon är jättemodig som vågar stå på sig och säga "nej, jag vill inte."
Så jag fick tänka om. Det är modigt att våga säga nej. Bra med utmaningar och man vänjer sig efter ett tag men man måste inte.
Bara det inte hindrar en från att leva. Frågan är då, ska jag vägra köra bil på ställen där jag aldrig varit? Då får jag ju inte se nåt nytt och jag utvecklas inte i min bilkörning. Är det modigt av mig att vägra? Är det modigt av mig att köra ändå och upptäcka att det inte är så farligt trots allt? Jag kanske kör fel men vad gör det? Det är ju bara att vända och göra ett nytt försök.
Så är det här i livet vi kör fel, vi hamnar i situationer som är jobbiga, vi träffar människor som är bra/ dåliga för oss, men det gör inget. Vi kan alltid göra om eller byta taktik. Vi kan lära oss av våra misstag.
Så vad är modigt egentligen?

IDAG AFFIRMERAR JAG............JAG VÅGAR OCH JAG VILL!

Att sortera sina känslor

Min känsla är min

Din känsla är din

Vi kan väl bara låta det vara så.

Det kan inte jag, jag måste ta in andras känslor och göra dom till mina egna. Jag har alltid gjort så och vet inte hur man avprogrammerar sånt.

Varför gör vissa personer så? Varför gör jag så?

Om någon är ledsen eller har ångest är jag den perfekta personen att vända sig till, för jag suger åt mig andras känslor. Jag är som en disktrasa, gråter du så gråter jag. Har du ångest så har jag din ångest också.

Det är en fin egenskap och jag är en god lyssnare som snabbt sätter mig in i andras situation och förstår på ett djupare plan. Men jag dränerar mig själv.

Jag måste lära mig att sortera vad som är mitt och vad som är någon annans.

Om några dagar ska jag på begravning och jag har redan den jobbiga känslan i magen och huvudvärk. Redan nu har jag börjat att känna. Jag ska möta personer som har en djup sorg. En hustru som mist sin make, barn som mist sin pappa, barnbarn som förlorat sin morfar/farfar. Samtidigt som jag själv är ledsen över att jag mist en jättefin jobbarkompis och vän. 

Jag har en förmåga att sätta mig in i andras känslor så mycket att det känns som jag ska gå sönder invändigt. Jag måste lära mig att låta alla få ha sin egen sorg och ångest. Man kan inte bära alla.

Jag kan ta in från tvn, okända människors förtvivlan  eller om någon berättar om någon annan.....jag kan känna det. Det gör ont i hela mig.

Jag vet att jag inte är ensam om detta för vi är många högkänsliga personer.

Jag tycker det är skönt att ha fått den här insikten för nu kan jag försöka att sortera känslor. 

Jag kanske kan lära mig att förstå utan att känna ända in i märgen.

IDAG AFFIRMERAR JAG......MINA KÄNSLOR ÄR VIKTIGA.

Brevet till mitt inre barn

Jag vill tala om för dig att du är värdefull och att du har rätt att ta plats. Det du tycker och tänker har stor betydelse för det är just dina tankar och känslor. Ingen kan tycka åt dig. 

Du låter inte konstigt och du ser inte konstig ut, du är underbar och vacker. Du är en alldeles unik liten person och ingen kan bli som du och du kan inte bli någon annan så ta hand om det som är du. Du kan bli vad du vill, bara följ dina drömmar. Låt ingen trycka ner dig eller tala om för dig att du inte är bra. Lev livet och låt solen lysa i ditt hjärta du underbara lilla barn.

Idag affirmerar jag......JAG BETYDER!

 Att vara bitter och tillåta sig att vara det

Ibland känner jag mig lite bitter faktiskt. Jag vill inte gräva ner mig och jag vill inte att andra ska tycka synd om mig.......men jag vill få tycka synd om mig själv. Ibland orkar man inte allt tryck utifrån och någon grej kan få bägaren att rinna över. Då måste vi få gräva ner oss lite, en stund i alla fall, innan vi vänder på det och klättrar upp igen. Ekonomi är en sån sak och det kan ibland vara svårt att vända på, men klättra kan vi även fast pengarna tryter. Vi kan klättra i tanken, för våra tankar kan ingen annan styra.....varken försäkringskassa, kronofogde, arbetsgivare, föräldrar eller arbetsförmedling osv osv. Jag är fri i tanken och ibland väljer jag att tänka bittra tankar för att jag behöver det. Livet har ju motgångar också och vi måste ju inte tycka om allt. Ibland kan en sån tanke få oss att ta tag i problem och tänka att " nu jävlar".  Det är väl vad som händer mig nu, jag kämpar med ekonomin hela tiden men det är alltid nåt som trillar ner i skallen när jag tror jag fixat det. En bil kan gå sönder, en restskatt kan ligga på lådan, en sjukdom kan inträffa.......eller bara en sån grej när man har noll kronor på kontot och det är fem dagar kvar till den tjugonde, man har ätit nudlar i ett par dagar redan.......då kommer barnet hem med löss eller har rispat sönder sitt enda par byxor. Då undrar man om han där uppe verkligen tycker att det finns nån mening med detta. Fast man lyckas ju alltid fixa det på nåt sätt. Min mamma sa alltid att hon inte kunde trolla med knäna även om hon ville, när vi ville ha någonting som kostade, men jag har kommit på......att vi behöver inte kunna trolla för vi reder ut det ändå. Vi kan ju inte lägga oss platt på marken och dö. Ibland får vi förnedra oss lite, kanske låna pengar eller sälja nåt men alltid när vi ligger där och tycker att livet är som värst, då händer nåt som gör att vi orkar lite till. Det kan bara lösa sig på de mest märkliga sätt. Det gäller att ha tillit. Allting är ju relativt också. Det som känns jobbigt idag kanske känns som en bagatell nästa vecka men vi måste ändå tillåta oss att känna det vi känner just nu. Ekonomin ter sig som ett ganska litet problem om vi tex får en cancerdiagnos men det behöver ju inte vara ett mindre problem för just mig......just nu.
Jag har i alla fall fått skriva av mig lite och det är riktig terapi för mig, att få dela med mig och att få det utanför kroppen och inte som en irriterande surrande fluga inne huvudet.


IDAG AFFIRMERAR JAG........
JAG HAR FLYT I LIVET OCH JAG MÅR SÅ HIMLA BRA!!!!!

Livet pågår just nu!

Det har hänt så mycket sen jag skrev sist. Det har gått över ett år och mycket har löst sig. Livet ändras och jag följer med. Jag ska börja skriva igen och jag har tänkt att det nån gång ska bli en bok. För vi har alla en bok i oss, så det handlar bara om att våga skriva ner den och blotta oss. Det krävs mod och det har jag fått en del på sista tiden. Tänk vad skönt det är när vi helt plötsligt börjar känna livsglädje och nyfikenhet. Det gör inget att vi faller omkull ibland för vi har så mycket stadigare skor. Livets skor som vi tar på oss när vi föds, för att successivt byta ut dom mot större, så att vi kan ta stadigare kliv framåt. Jag traskar på, jag känner mig stark och jag vet att jag har så mycket att ge. Så nu är det dags att ta för sig lite. Jag tar den lilla osäkra flickan i handen och visar henne att livet inte alls är farligt utan härligt om man bara vågar.

Idag affirmerar jag............JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV OCH JAG ÄLSKAR LIVET!