Jag är oerhört konflikträdd. Jag vill verkligen inte hamna i nåt trubbel, inte heller att nån annan ska göra det. Helst ska allt bara vara så där ulligtgulligt, mjukt och glatt. En del personer är verkligen annorlunda än jag och struntar fullkomligt i vad andra tycker. Är dom missnöjda med nåt så basunerar dom ut det högt och tydligt. Då sitter jag som på nålar och vill bara sjunka genom jorden. Inte för att jag skäms för deras sätt att vara, utan för att jag blir lilla Helen igen. Den lilla flickan som inte vågar säga ett pip för att hon inte vet vad som kommer hända. Inte gråta, inte skratta för högt och för Guds skull inte busa. Jag vet ju inte om jag stör då. Jag får fortfarande panik när barn springer omkring och "lever rövare" det knyter sig i både hals och mage. När jag var liten gällde det att sortera terrängen. Vilket humör är styvpappa på idag? Kan jag berätta om min dag för mamma eller stör jag honom då? Om jag tar med mig en kompis hem kan mina syskon hålla sig i skinnet så han slipper få raseriutbrott, för jag skäms så mycket då. Törs jag ta om av maten eller kommer han spänna ögonen i mig då och fråga vad fan jag håller på med. Ibland kunde han göra så och sen bara brista ut i gapskratt och säga " det fattar du väl för fan att jag skojar tål du inte det". Ibland skojade han inte. Det visste vi aldrig, därför fick vi vara mycket lyhörda.
Så djupt det sitter.
Ingen skulle göra så mot mig idag men ändå släpper jag inte beteendet. Jag hyssjar och ler och slätar över tills jag blir så stressad så näsblodet börjar rinna. Hur får man bort alla dom här jobbiga tankarna. Jag vill också ta plats och jag vill att min dotter ska ta plats för vi är så viktiga. Vi är dom viktigaste vi har.
Ja, jag är väldigt konflikträdd och jag skulle behöva öva mig hela tiden men jag är så rädd att vara fel.
Idag affirmerar jag........Jag är värdefull!!!
<3
SvaraRadera