Så längesen.

Det var längesen jag skrev nåt nu och det har hänt så otroligt mycket. Livet rullar på, ibland nedförsbacke och ibland uppförsbacke.
Jag vet faktiskt inte vad som är positivt där.....nerför eller uppför. Jag försöker i alla fall ta en dag i taget och så får den bli som den blir.........vill betona försöker, jag är inte där än.
För några inlägg sedan, det vill säga över ett år sedan, så skrev jag om det första steget i tolvstegsmetoden.
"Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att våra liv hade blivit ohanterliga."
Jag kan erkänna att jag är fortfarande på första steget. Det tar tid att hitta sig själv. Ena dan tror jag att jag har fattat, nästa dag faller jag pladask och undrar förvånat vad som gick fel igen.
Det handlar om att släppa taget om andra, att kapitulera, att bara se på mig själv.
Att vara medberoende är inte lätt, för det handlar inte bara om att att någon eller några i ens närhet har problem med alkohol. Det handlar om hela sättet att leva och hur man tacklar livet i stort. Jag är medberoende hela tiden, inte bara för att någon dricker. Jag har jättesvårt att sätta gränser och att inte ta över andras bekymmer och problem. Som medberoende hjälper jag så gärna till......så mycket att jag ibland hjälper till utan att någon ens bett om hjälp. En del kanske inte ens vill ha hjälp. Men då är jag där, som en barmhärtighetssamarit, tror jag. Jag löser dina problem och tar din ångest så får jag..........ja, vaddå? En stjärna i himlen?
För en "frisk" människa så kan jag vara väldigt irriterande säkert men för en person med beroendeproblematik så är jag förmodligen en klippa. Men vad ger jag för hjälp? Ingen. Jag fäller krokben för båda mig och den jag försöker hjälpa.
Jag blir ledsen, dränerad på energi och stressad och den jag försöker hjälpa blir hjälplös och ett offer som inte behöver lyfta ett finger själv.
Jag har ju egna problem att tacklas med, då har jag inte kraft att lösa andras problem.
Jag är medberoende mot min dotter också. En del skulle kalla det att curla, och det är nog samma sak.
Jag sopar framför henne och tar över ansvar och t o m känslor ibland. Jag undanhåller alla verktyg att ta fram i jobbiga situationer. Vi måste alla få ta vårt eget ansvar över våra egna liv. Om hon råkar göra ett misstag så måste hon stå för det och fixa till det själv på bästa sätt. Är pengarna slut så är dom, om man inte har en medberoende mamma som tycker synd om och alltid sticker till det där extra. Till slut så räknas dom pengarna med från början och hon behöver inte spara själv för det ordnar sig ju alltid.
Då blir jag irriterad och kallar henne oansvarig, men hos vem ligger problemet?
Det är inte lätt att vara förälder överhuvudtaget, så mycket känslor och samvete inblandat i att försöka funka rationellt.
Att då vara en medberoende förälder är inte ett dugg lättare och man får verkligen stålsätta sig, sätta munkavel, eller bakbinda händer och fötter på sig själv ibland.
Jag jobbar vidare med detta, det första steget. Jag stressar inte utan det får ta den tid det tar. Det kanske tar ett år till. Det händer ju hela tiden nya grejer i livet som jag får ta ställning till och det jag lyckats uppnå nyss kanske krasar sönder i nästa stund. Men jag tänker att det i alla fall går sakta framåt och jag har ju resten av mitt liv på mig för vi blir aldrig färdiga. Det finns alltid nåt nytt att lära.

Idag affirmerar jag..........
Livet är till för att levas och jag är värd varenda sekund av mitt liv.

Den här dagen är min

Jag jobbar på med mig själv och ibland känns det som jag tar ett jättekliv framåt och ibland bakåt men huvudsaken är att jag rör på mig. Allt är inte av ondo även om det händer jobbiga saker. Jag lär ju mig något hela tiden.
Det näst bästa är att jag har massor med vänner runt mig som är så kloka och som ger mig så mycket. Men det bästa av allt är att jag har mig själv.
Jag kan varje morgon ta ett beslut att göra det bästa av dagen. Så mycket sitter i våra tankar
Idag har jag ingen energi, jag skulle helst vilja sova mig igenom den här dagen. Så jag tar det lugnt.
För vem säger att jag måste hitta på saker, städa och vara duktig när jag absolut inte orkar?  Ingen! Isåfall jag själv, för det är jag bra på, att ge mig själv dåligt samvete.
Så idag väljer jag att ta det lugnt och göra så lite som möjligt och jag är inte sämre än nån annan för det. För jag har ändå rätt att ta lika stor plats på jorden som nån annan.

Idag affirmerar jag......Jag är bra på det jag gör!

Att komma till insikt

Idag har jag lärt mig en sak, jag har hört det förut men inte tagit till mig av det.

JAG KAN INTE FÖRÄNDRA EN ANNAN MÄNNISKA!!!

Jag har i desperation, försökt att få andra att fatta vad som är bra för dom. Men jag vet nu att det kan jag inte. Jag kan säga vad jag tror är bra för mig men jag kan aldrig tala om för en annan människa vad den ska göra med sitt liv. Om någon ber mig om min åsikt eller mitt råd.....då framför jag det som jag tror är bäst men jag tvingar inte på nån mina ord och tycken.

Tänk vad skönt det känns. Jag kommer trampa i klaveret igen, men då måste jag snabbt påminna mig igen.......Jag kan inte förändra en annan människa.

Vad jag har kämpat i mitt liv med att låta andra veta att jag sitter inne med svaret.

Men nu är det slut med det. 

Jag läser första steget i tolvstegsmetoden
Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen-att våra liv hade blivit ohanterliga.
Sen kan man byta ut alkoholen om så önskas, för det finns mycket vi kan vara beroende av.
Att försöka få en alkoholist att sluta dricka är ungefär lika hopplöst som att försöka andas utan lungor. Det går inte. Alkoholisten måste göra hela jobbet själv.
Jag har lite av ett matberoende, men inte kan jag be nån annan sluta äta åt mig. Vem mår dåligt då?
Jag ska grotta ner mig i det här steget för där måste jag börja. Jag har varit medberoende sen jag var mycket liten. En efter en har jag valt personer att ta hand om. Samtidigt som jag gjort mig oumbärlig har jag gjort mig till ett offer som behöver tas om hand. Jag måste vara behövd för att överleva.
Jag banar väg och slätar över och tar på mig andras plågor och misslyckanden i ren medberoendeanda.
Men nu är det stopp!

Idag affirmerar jag......JAG ÄR VÄRDEFULL OCH JAG BEHÖVER SES AV MIG SJÄLV.

Hjärtats insida

Någon sa, "Dörren till vårt hjärta kan bara öppnas från insidan", och det har jag funderat mycket på i helgen. En helg där dottern varit hos sin pappa och jag har varit ensam med mig själv. Eller, jag har varit hos min syster och en vän också för att dämpa min rastlöshet.
Men ensam med mig själv har jag tänkt att det var en mening som fastnade i mitt sinne.
När jag gick hos psykologen så fick jag måla en bild av mitt hjärta. Jag målade hjärtat ungefär som det ser ut i verkligheten men med en liten dörr och ett fönster och på insidan fanns ett litet bord med ett brinnande stearinljus på. På dörren satt ett handtag för att jag skulle kunna gå in i hjärtat och andas ibland. Om jag skulle måla hjärtat nu skulle jag nog ta bort handtaget på utsidan. För jag behöver få vara i mitt hjärta själv nu ett tag. Och grejen är att jag ÄR mitt hjärta. Jag ska vara där hela tiden för då mår jag bra. Ibland sätter jag svängdörrar på hjärtat och då klampar alla in och ut som dom vill. Jag öppnar upp för alla och det blir så fullt så jag inte får plats själv. Då är det dags att låsa in mig ett tag. Jag behöver läka nu, för hjärtat brast lite ytterligare en gång. Tur att det reparerar sig för annars hade mitt bara varit en lten trasig hög som många trampat på vid det här laget.

Idag affirmerar jag: Jag älskar mitt hjärta av hela mitt hjärta.

Allt jag vill är att vara lycklig

Så hände det igen. Det tog slut. Jag hade det på känn och har haft länge men det gör lika förbaskat ont varje gång.
Den här gången var det jag som gick.
När ska jag bli lycklig och hitta någon som står på samma ställe som jag i livet?
Jag börjar tvivla på att den rätta någonsin kommer korsa min väg.
Ska man stanna, ska man stå ut och gå igenom kriserna tillsammans?  Jag vill leva resten av mitt liv lycklig. Jag vill inte ha några kriser eller problem. Jag vill växa inte stå och trampa på samma ställe.
Naturligtvis finns problem i alla förhållanden för livet är ju inte en dans på rosor rätt igenom. Men jag vill ha nån som har samma mål i sikte som jag.
Jag vill ha nykterhet, ärlighet och jag vill känna känslor......alla känslor.
Ibland när jag är ute och går på kvällarna, kan jag komma på mig att gå och titta in i fönster. Där sitter några vid köksbordet och kanske äter, en del sitter framför tvn. Jag undrar är dom lyckliga? Hur många är det som håller upp fasader för att ingen ska få se bakom gardinerna.
Jag känner mig ledsen för livet är så tungt ibland och allt jag nånsin längtat efter, lugnet, lyckan......den kanske inte finns. Men tiden läker sår, det är jag ju så medveten om. Så jag väntar och väntar på att livet ska bli lite ljusare igen.


IDAG AFFIRMERAR JAG..........JAG TYCKER OM MIG SJÄLV!

Att bli medveten

Det är skönt att bli vuxen. Det är skönt att bli medveten.
Men ibland kan jag faktiskt känna att det skulle va skönt att kunna gå tillbaka till autopilot igen.
För när man blir medveten om sina känslor och varför man fungerar på vissa sätt vid olika tillfällen så kan man inte blunda längre.
När jag var yngre kunde jag göra tokiga saker men jag bara låtsades att de inte fanns. Jag tänkte att, det blir bra, det löser sig. Jag såg andras fel och brister och glömde mina egna.
Jag skaffade barn med en man som inte kunde ta hand om sina två första och tänkte, den här gången blir det rätt. Han ändrar sig bara han får se vårat fina barn. Sen levde de lyckliga i alla sina dar........nä, inte riktigt. Men om jag inte vågat där så hade jag ju inte haft världens underbaraste dotter. Det kan va tur att vi inte är så förnuftiga i början.
Men i alla fall så har jag vaknat nu och jag börjar se mönster i livet. Jag kan se livsmönster i andra familjer. Det kan vara så skadat och infekterat men ibland får man bita sig i tungan för alla är inte där än.
Jag är livrädd att förlora någon, att bli ensam. Jag vill vara omtyckt av alla för annars ser jag det som ett misslyckande. Jag har alltid brytt mig så mycket om vad andra tycker och tänker om mig, så vad jag själv tycker har blivit oviktigt. Andras tycken har blivit min måttstock.
Jag vet nu vad det bottnar i. Det är konstigt hur det helt plötsligt bara kan bli så solklart. Att jag inte tänkt på det.
Det började med min pappa. Han valde sprit och droger framför sina barn. Jag har alltid tyckt att det varit lite sorgligt och jag skulle absolut kunna förlåta honom om han nån gång kom till insikt och bad om förlåtelse. Men jag trodde inte att det skulle kunna skada mig så mycket som det faktiskt gjort.
Detta har sen följt mig hela livet. Både missbruket och sveket. Jag har träffat min pappa om och om igen i skepnad av pojkvänner.
Om vi tittar ännu längre tillbaka.....på min mamma. Även där går det som en röd tråd. Hon har aldrig riktigt fått betyda så mycket som hon borde fått. hennes mamma och pappa sa aldrig att hon var fin eller att dom älskade henne. Det fanns inga såna uttryck i den familjen över huvudtaget. Det har alltid varit ganska känslokallt och "locket på" där. Inget skulle få visas utåt inte ens sånt att vara stolt över. Hur försöker man få uppmärksamhet i en sån familj? Jo........man blir en som det är synd om. Ett offer. För då kan man inte hjälpa det som händer men samtidigt få lite uppmärksamhet. Sen kan det fortsätta så hela livet ut om man inte blir uppmärksam på det. Man får den ena lustiga sjukdomen efter den andra. Man hamnar i konstiga, hjälplösa situationer och man kan inte förstå varför världens hela tyngd ligger på just mina axlar.
När jag blev medveten om den här röda tråden och upprepningarna hela tiden fattade jag att jag måste vända på det själv. Jag måste sluta vara ett offer av mina egna skamkänslor.
Pappa svek mig men det betyder ju inte att jag är förbannad att hamna i samma situationer hela livet. Jag kan vända på det nu när jag är medveten. Jag kan välja annorlunda.
När jag märker vilket håll det barkar åt så kan jag stanna upp och ta några djupa andetag. Jag kan tänka till, vad vill jag? Hur vill jag gå vidare härifrån?
Jag själv väljer mitt liv.
När jag märker att något håller på att hända mot min vilja, får jag en stor klump i magen och jag börjar må dåligt. Jag får eksem,  hjärtklappningar,  blir yr, får näsblod och blir mer och mer deprimerad. Min kropp har blivit så känslig sen jag var sjukskriven för utmattningsdepression så den säger ifrån direkt.
Så nu kan jag inte längre låtsas som inget hänt, blunda och tralla vidare för då blir jag sjukskriven igen.
Jag har blivit medveten om mig själv. Jag finns och jag är viktig.

Idag affirmerar jag...........jag älskar mig själv och alla mina känslor är värda att få finnas.

Hej pappa!

När du flyttar hit ska du få eget rum med egen tv och e liten go kattunge......

Så sa du till mig pappa.
Du sa att du skulle komma och hälsa på varje gång när du ringde. Vi träffades tre gånger. Varje gång led du alla helvetes kval och ville bara därifrån för att få dricka ur den där jävla flaskan. Den betydde så mycket för dig.......mer än mig och min syster.
Jag satt i andra änden av telefonlinjen, du malde på om saker som hänt i ditt liv, sa samma saker med bara några minuters mellanrum. Kommer du ihåg när du var liten bäbis.....sa du för tredje gången under samma samtal. Nä, sa jag, för tredje gången, det kan man inte minnas......du hörde inte utan berättade om igen om den där gången när du hade så kul med dina vänner ute på sjön. Att jag var en liten bäbis, hörde inte ens till historien. Jag lyssnade svarade mm, ja och nej ändå så glad att du ville dela allt detta med mig......ditt barn, din lilla gumma.....som du bara träffat tre ggr.
Jag skröt om dig i skolan, sa alltid att du hade ringt mig och att vi pratat i två timmar. För det gjorde vi, pratade i flera timmar....eller du pratade, jag försökte bara låta bli att tänka på att jag var kissnödig eller att jag ju faktiskt inte orkade. Mamma tittade in och mimade.....lägg på eller säg att du inte vill. Men jag skakade på huvudet för jag vågade inte. Tänk om mamma bara hade kunnat ta luren och säga ifrån åt mig men hon ville inte på några villkor prata med dig eller ha kontakt på något sätt. Jag hatar att prata i telefonen fortfarande. Får ångest och är rädd att det ska bli tyst så jag blir den som måste bestämma vad som ska sägas.
Jag är ledsen pappa för att jag aldrig fick betyda mer för dig och det sitter så hårt i själen att jag tror att jag aldrig kommer få betyda mest för någon människa. Tänk att det kan göra så ont än idag fast i en annan skepnad.

Det blev aldrig varken rum, tv eller nån go kattunge. Förresten tål jag ju inte katter......visste du inte det?

Idag affirmerar jag..........jag betyder mest i mitt liv!