torsdag 4 augusti 2016

Så längesen.

Det var längesen jag skrev nåt nu och det har hänt så otroligt mycket. Livet rullar på, ibland nedförsbacke och ibland uppförsbacke.
Jag vet faktiskt inte vad som är positivt där.....nerför eller uppför. Jag försöker i alla fall ta en dag i taget och så får den bli som den blir.........vill betona försöker, jag är inte där än.
För några inlägg sedan, det vill säga över ett år sedan, så skrev jag om det första steget i tolvstegsmetoden.
"Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att våra liv hade blivit ohanterliga."
Jag kan erkänna att jag är fortfarande på första steget. Det tar tid att hitta sig själv. Ena dan tror jag att jag har fattat, nästa dag faller jag pladask och undrar förvånat vad som gick fel igen.
Det handlar om att släppa taget om andra, att kapitulera, att bara se på mig själv.
Att vara medberoende är inte lätt, för det handlar inte bara om att att någon eller några i ens närhet har problem med alkohol. Det handlar om hela sättet att leva och hur man tacklar livet i stort. Jag är medberoende hela tiden, inte bara för att någon dricker. Jag har jättesvårt att sätta gränser och att inte ta över andras bekymmer och problem. Som medberoende hjälper jag så gärna till......så mycket att jag ibland hjälper till utan att någon ens bett om hjälp. En del kanske inte ens vill ha hjälp. Men då är jag där, som en barmhärtighetssamarit, tror jag. Jag löser dina problem och tar din ångest så får jag..........ja, vaddå? En stjärna i himlen?
För en "frisk" människa så kan jag vara väldigt irriterande säkert men för en person med beroendeproblematik så är jag förmodligen en klippa. Men vad ger jag för hjälp? Ingen. Jag fäller krokben för båda mig och den jag försöker hjälpa.
Jag blir ledsen, dränerad på energi och stressad och den jag försöker hjälpa blir hjälplös och ett offer som inte behöver lyfta ett finger själv.
Jag har ju egna problem att tacklas med, då har jag inte kraft att lösa andras problem.
Jag är medberoende mot min dotter också. En del skulle kalla det att curla, och det är nog samma sak.
Jag sopar framför henne och tar över ansvar och t o m känslor ibland. Jag undanhåller alla verktyg att ta fram i jobbiga situationer. Vi måste alla få ta vårt eget ansvar över våra egna liv. Om hon råkar göra ett misstag så måste hon stå för det och fixa till det själv på bästa sätt. Är pengarna slut så är dom, om man inte har en medberoende mamma som tycker synd om och alltid sticker till det där extra. Till slut så räknas dom pengarna med från början och hon behöver inte spara själv för det ordnar sig ju alltid.
Då blir jag irriterad och kallar henne oansvarig, men hos vem ligger problemet?
Det är inte lätt att vara förälder överhuvudtaget, så mycket känslor och samvete inblandat i att försöka funka rationellt.
Att då vara en medberoende förälder är inte ett dugg lättare och man får verkligen stålsätta sig, sätta munkavel, eller bakbinda händer och fötter på sig själv ibland.
Jag jobbar vidare med detta, det första steget. Jag stressar inte utan det får ta den tid det tar. Det kanske tar ett år till. Det händer ju hela tiden nya grejer i livet som jag får ta ställning till och det jag lyckats uppnå nyss kanske krasar sönder i nästa stund. Men jag tänker att det i alla fall går sakta framåt och jag har ju resten av mitt liv på mig för vi blir aldrig färdiga. Det finns alltid nåt nytt att lära.

Idag affirmerar jag..........
Livet är till för att levas och jag är värd varenda sekund av mitt liv.