Jag behöver ju bara lite bekräftelse......

Tänk att bekräftelse är så viktigt. Ett barn kan inte överleva utan bekräftelse, inte en vuxen heller.
En del behöver mer, en del mindre. Jag tillhör kategorin som behöver mer.....eller massor. Det hör ihop med att jag inte är så säker på att jag duger alltid. Innerst inne vet jag att jag absolut duger, det gör alla människor men självkänslan har jag inte alltid med mig.
Ett barn som aldrig blir uppmärksammat bryr sig inte om ifall det är positiv eller negativ bekräftelse bara han/hon blir sedd..
När jag var 19 år skrek hela mitt väsen efter bekräftelse när jag träffade killen som fick min värld att vibrera. Gullig var han, öm, kärleksfull, bestämd och totalt livsfarlig. Men jag fick så mycket bekräftelse för mellan gångerna av vredesutbrott så var jag hans lilla vackra ängel. Även när han slog gjorde han det för att han älskade mig så mycket, det var jag som gjorde att han var tvungen att avreagera sig på mig. Tänk va....va jag måste varit betydelsefull då.
Jag har sökt bekräftelse hela livet. Jag gör det fortfarande. Det är svårt att försöka stå på egna ben i ett förhållande när marken gungar hela tiden och man tror att man ska bli lämnad eller sviken. Att bli sviken gör så ont.
Se mig....hör mig....ta på mig....lämna mig inte. Hur ska man kunna ha ett normalt förhållande när detta är det enda som kretsar i huvudet.
Jag tror att vi måste ge oss själva den här bekräftelsen.
Vi måste se oss, lyssna på oss, tro på att vi kan stå på egna ben. Att vara hel med sig själv gör att vi kan dela livet med nån annan. Om våran partner hela tiden ska bekräfta oss rasar ju världen när de går utanför dörren eller gud hjälpe, tröttnar.
Hur gör man då? Man får helt enkelt lära sig att börja lita på sig själv. Varje gång vi känner av bekräftelsebehovet, så måste vi försöka att bekräfta oss själva. Inte drabbas av panik när man inte får svar direkt när man skickar iväg det där gulliga meddelandet. Andas, inte måla upp ett värstascenario i huvudet. Jag är vuxen nu och jag klarar mig själv om det skulle behövas. Jag klarar så mycket, har levt i så många år, så varför skulle jag inte klara av ett nej eller ett "kram" när jag ville ha ett "puss".
Ibland kommer jag på mig med att tänka att jag är löjlig, men samtidigt ska man inte låta bli att känna sina känslor. Inte förminska men heller inte förstora. Ta ut känslan utanför kroppen, titta på den, vrid och vänd......Vad har vi här då? Allt känns lättare när dagen gryr och med lite distans till det hela.

Idag affirmerar jag.......

JAG ÄR UNDERBAR!!!!!

Tillbakablick!

Han är svart i ögonen och jag känner inte igen honom längre. Han sitter på min bröstkorg och med sina ben har han låst fast mina armar.....jag tänker "ska jag dö nu". Uppe i det vita taket ser jag röda blodfläckar och jag undrar om det kan vara mitt. Hans knytnäve träffar mitt ansikte om och om igen tills jag inte orkar vara medveten längre. Jag vaknar till av att han håller mitt ansikte framför spegeln på toaletten och skriker "Titta för helvete hur du ser ut, tvätta rent det här din hora" Jag tvättar så gott det går i mitt såriga ansikte och tänker bara att jag önskar att han kunde somna. Han drar in mig i sovrummet och klär av mig alla kläder.....med en hånfull blick tar han tag runt min hals och viskar...."Jag tycker inte synd om dig din hora, rör du dig så stryper jag dig" sen går han ut och smäller igen sovrumsdörren. Jag ligger där i några minuter....eller kanske några timmar jag vet inte. Skulle jag kunna hoppa ut genom fönstret från tredje våningen eller slår jag ihjäl mig då? Om jag bryter benen kan jag ju inte springa och då får han tag i mig i alla fall. Jag hör hur han sitter i vardagsrummet och rullar cigaretter...det välbekanta knackandet för att få tobaken ända ner i hylsan. Jag tar mod till mig, vågar knappt andas.....drar på mig trosor och BH och springer....nu eller aldrig......

Det blev ett nu.....men tyvärr blev det bara tillfälligt eftersom jag var tillbaka några dagar senare. Det stod tio rosor i en vas på bordet med en trisslott i. Jag fyllde 20 år och han älskade mig ju så vansinnigt mycket.

Idag affirmerar jag.....

JAG ÄR VÄRD DET ALLRA BÄSTA!