Välkomna att hälsa på i mitt inre rum.
Det här rummet målade jag för kanske 3 år sedan och om jag skulle måla det nu skulle det förmodligen vara mer ombonat än så här. Men så såg det ut då, när jag gick i terapi.
Det sitter 4 personer där, det är jag som vuxen, jag som 12-14 åring, jag som 7-8 åring och jag som litet barn, kanske 1-1½ år. Anledningen till att jag är här i dessa åldrar är för att det var dom jag behövde jobba med. Det här är barnen som spökade inom mig.
Om jag börjar med mig själv som vuxen så sitter jag mest där och bara är, inspekterar, finns till och undrar.
Bredvid mig sitter en liten rädd 7-8 åring som inte vill prata eller titta nån i ögonen, som inte törs skratta högt för det kanske är vid fel tillfälle. En liten tjej som precis börjat inse att det tyvärr inte går att lita på alla vuxna.
På min andra sida sitter en tonåring som inte vet om hon vill leva längre men som fortsätter leva eftersom hon inte vet vad som skulle hända alla andra om hon försvann. Ett ständigt dåligt samvete och en skuld som sitter djupt i bröstet. Den vuxna vill veta vad skulden beror på men hon vill inte svara.
I knät på tonåringen klänger ett litet barn som far upp och ner och inte vet var hon vill vara. Anledningen till att hon vill göra sig hörd är för att något hände då men hon kan ju inte prata.
Så det börjar med ett barn som inte kan prata vidare till ett barn som inte törs prata vidare till en ungdom som inte vill prata till en vuxen som inte minns.
När man tittar på den här bilden utan någon förklaring till vad det är för rum så ser det ganska trivsamt ut. En ljus bild med mjuka fåtöljer. Meningen var att jag skulle föreställa mig det mysigaste av rum som jag skulle kunna använda mig av för att träffa mina inre barn. Det här var det mysigaste jag kunde komma på. Jag tyckte helt enkelt att det här dög för mig. Jag har aldrig trott mig vara värd det bästa.
Nu skulle jag nog kunna lägga till en liten sprakande brasa, nån fin blomma på bordet, en matta kanske några leksaker till det lilla barnet.......så jag har kommit ganska långt.

Idag affirmerar jag........

JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV OCH JAG ÄR VÄRD DET BÄSTA!

Skuld och Skam

Varför nedvärderar jag mig själv? Jag är ju precis lika bra som någon annan. Jag måste verkligen lära mig att tänka annorlunda. Det är nog mina gamla trogna följeslagare Skuld och Skam som inte behagar flytta ut fast jag bett dom så många gånger.
Tänk att det ska sitta i så länge medans positiva saker kan försvinna på nolltid. För när det händer nåt positivt så är dom där och förstör. Du kan inte......du vågar inte.....det kommer inte funka......vem tror du att du är.......det är lika bra du struntar i det.....osv.
Men jag känner att jag växer dag för dag och jag får ständigt påminnelser om att jag faktiskt duger.
Tänk om man vore lika bra på att se upp till sig själv som att se ner på sig själv. Jag försöker verkligen att inte förminska mig.
Det går ju mycket bättre med affirmationerna också. Jag börjar inte skratta längre när jag står framför spegeln och talar om att jag älskar mig själv. Första gångerna klarade jag inte ens av att säga det högt. Jag ville inte säga det och titta mig själv i ögonen som att det vore så fel och att jag gjorde något förbjudet.
När jag gick hos min psykolog fick jag lära mig att ta kontakt med mitt inre barn och krama lilla Helen och tala om för henne att hon är så underbar som ett barn bara kan vara. I början kunde jag inte ens se mig själv som ett barn utan jag fick utgå från min dotter. När jag tittar på gamla kort på mig känner jag fortfarande inte igen mig. Jag har fått tillbaka lite minnen från när jag var liten men långt ifrån alla. Jag går hela tiden med en känsla att det fortfarande finns något jag borde jobba med men jag låter det vara. Nån gång kanske det bara dyker upp. När det är dags liksom.
Jag har målat bilder från mina symboldrama som jag gjorde hos psykologen och dom tänkte jag lägga upp här, i alla fall några stycken.

Idag affirmerar jag för att knäppa Skuld och Skam på näsan.....

JAG KAN, JAG VÅGAR, DET KOMMER FUNKA, JAG ÄR UNDERBAR!

Allting som händer har en mening!

För en vecka sedan fick jag reda på att jag varit medlem i facket men inte A-kassan. Det är ju A-kassan man vill vara med i när man blir arbetslös. Då utbröt en lite mindre panikkänsla, för var skulle jag få en inkomst ifrån? Men längst in i mig har jag arbetat upp ett system som hjälper mig när sånt här händer. Jag vet att om jag får panik mår jag dåligt. Det hjälper verkligen inte mig att rasa över något sånt.
Därför har jag den där lilla rösten i mig som säger..."Lugn, det ordnar sig".....och det gjorde det även denna gången. Det gjorde så att jag fick den där lilla kraften som fattades att lyfta telefonen och ringa lite samtal.
Nu har jag fått en plats att arbetspröva på i en blom- och inredningsbutik. Vad kan vara ett bättre ställe att jobba på?  Det lär inte bli fett på kontot men jag kommer tanka energi i massor. Jag har förut skrivit om det här med fördelen att jobba med växter, det är ett perfekt sätt att vara i nuet. Jag älskar att stå och plantera och hjälpa till att skapa nåt fint.
Mitt liv fick just en ny vändning och det är här jag ska börja nu, i den fina butiken där jag kommer få inspiration till något mer. Jag har en tanke som gror långt inne och den har med växter att göra och om jag tittar ur ett annat perspektiv än mitt ekonomiska så ser jag att detta är rätt väg.
Jag har jobbat med växter förut och hann att lära mig massor av växtsorter, tyvärr så räcker ju inte min hjärna till för mer än ett jobb i taget så nu finns mest bara smörgåstårtor och baguetter med röra i mitt huvud. Men det kommer nog tillbaka vartefter får jag hoppas.
Om jag tittar tillbaka så ser jag en röd tråd genom hela mitt liv, alla möten med människor som har puttat mig framåt i rätt riktning. Jag har gjort tvärtom många gånger och hamnat i mindre bra situationer men jag har lärt mig massor av det och förmodligen hamnat rätt i alla fall.
Tänk att göra film av sitt eget liv......tänk vad mycket bra det skulle bli. Alla livsöden där folk skulle kunna lära sig så mycket av andras erfarenheter. Jag älskar självbiografier.

Idag affirmerar jag.......

JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV OCH ALLT ÄR PRECIS SOM DET SKA VARA I DETTA NU!

Nystart!

Då börjar min arbetslösa karriär. Jag började dagen som jag skulle, med promenad. Gick en runda med syster och plockade kottar o lite annat fint. Detta ska användas till kransar och ljusfat. Jag måste se till att ha nåt för händer sen mår man ju så bra av att vara lite kreativ.
Jag har även gjort en del tråkiga saker idag, eller ångestladdade ska jag nog säga. Att ringa och söka jobb är inte min starka sida. När jag ska göra såna saker så drar jag på det in i det längsta och bygger upp en ångest som är så onödig. För när jag väl gjort det så känns det ju så himla skönt. Allt som är för mitt eget bästa blir en jobbig grej. Som att träna, äta rätt, meditera, ringa nödvändiga samtal, affirmera osv. Varför gör jag mig själv en sån otjänst som att dra ut på måbra-saker och göra det till något hemskt?
Idag har syster och jag pratat mycket om det här med hur man funkar och hur man mår. I våran släkt finns både en o annan diagnos och ju mer jag ser andras problem, ju mer ser jag att detta finns hos mig också. Som att skjuta upp saker i onödan, orkeslösheten, oviljan att fullfölja saker jag påbörjat, oförmåga att hålla iordning på papper och annat, tusen ideér men inget "go". För några år sen när min hjärna sa, "stopp, jag vägrar funka om du inte tar tag i ditt liv", så trodde jag att jag orkar allt detta bara jag blir "frisk" igen. Jag har väntat och väntat på detta "frisk" men jag börjar mer och mer inse att jag  har alltid varit så här men det är först nu jag har insett det. För det handlar om att se......se på riktigt, från hjärtat, utan att nedvärdera sig själv. Det här är JAG utan att sudda bort det jobbiga, ängsliga men även utan att sudda det positiva och underbara. Det här jobbar jag med varje dag och det jobbet varken vill eller kan jag bli uppsagd ifrån.
Så jag kör en Nystart till som säkert blir en till, en till och åter en till men det gör ju inget......bara jag aldrig ger upp.

Idag affirmerar jag.........

JAG ÄR JU HELT ENKELT ALLDELES UNDERBAR!

Tillbaka!

Nu har jag inte varit här på ett tag. Jag har haft fullt upp att finnas till. Nu är jag arbetslös, jobbade sista passet i Onsdags. Det känns inget bra faktiskt, inte just nu i alla fall. Det kryper i mig redan. Jag är rädd att jag ska bli deprimerad igen av att inte ha något att fylla dagarna med. Så jag tänker göra ett schema hur jag ska börja dagen sen kanske det känns som att det inte gör så mycket om jag sitter på ändan lite. Jag ska börja med att gå upp och äta frukost med dottern innan skolan, följa henne till bussen och sen ta en morgonrunda, blogga.  Jag ska affirmera hela dagen lång.....eller ja, när jag kommer ihåg det.
Jag har några jobb jag tänkte söka men har förstått att det är många per jobb.

Idag affirmerar jag........

JAG ÄR BRA OCH JAG KOMMER FÅ ETT JOBB!