Att sakna någon och att våga erkänna det för sig själv

Jag har i några dagar känt en enorm saknad och en sorg över att det aldrig blir som jag vill. Jag har saknat mitt ex som jag levt med i nästan sex år. Jag har inte saknat dom senaste åren men dom första som var så bra. Det har känts jättekonstigt för jag skulle inte vilja att vi började om på nytt, då hade vi snart varit tillbaka i det bittra, arga och tråkiga.
Det som känns mest jobbigt är att han är inte min att ta på längre. Vi träffas ibland för vi är vänner men jag kan inte ge honom en kram, stryka honom på ryggen eller dra en hand igenom håret längre. Det har dragits en gräns där och det känns så jobbigt. Varför känner jag så här?
Det är ju nu jag kan börja på ett nytt kapitel, jag ska ju hitta mig själv och så småningom hitta nån som jag passar bättre ihop med. Varför håller jag på att plåga mig själv då med såna här tankar. Jag behöver klippa band och starta om. Är det något som är osagt eller ogjort mellan oss, ja kanske, fast det borde ju inte spela någon roll längre eftersom det inte finns nån väg tillbaka. För jag anser att har man lämnat varandra så går det aldrig att ändra. Visst kan man gå en rond till om man vill men resultatet blir detsamma. Antingen går man igenom krisen tillsammans eller så drar man sig ur den, var och en för sig. Det är vad vi gjorde. Vi gav upp, han valde att flytta och det gick snabbt. Det var nog det att jag hade behövt prata lite mer, älta lite mer, gråta lite mer eller bli riktigt jävla förbannad på honom. Det är väl mitt nya sätt att gå igenom en sorg, att visa mitt känsloregister. Så har jag inte hanterat sorger förut, då valde jag att stoppa det inom mig och försöka glömma. Fast lägger man på hög så samlas det i kroppen och man blir sjuk.
Man ska vara sann mot sig själv och det är jag nu. Jag erkänner för mig själv att jag faktiskt saknar honom och att jag är så ledsen för att vi inte lyckades reda ut det som skulle redas ut. Samtidigt vet jag innerst inne att vi var färdiga med varann. Jag lärde mig mycket av honom och jag tror att han lärde sig en del av mig också. Han lärde mig att skratta högt, att säga vad jag tyckte, att stå upp för det jag tror på. Tyvärr var det väl det han senare inte tyckte om hos mig, att jag sa emot och stod upp för mig själv och min dotter. Fast då hade väl jag lärt mig färdigt och vi skulle gå vidare mot nya mål. För hur det än är så är det ju i mötet med en annan människa som vi lär oss nya saker, sen kommer ju dom här känslorna in i bilden och rör till det, men det är ju en del av lärdomen också.
Idag affirmerar jag....

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV OCH JAG ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS!

Jag sitter på en guldgruva och spanar efter rikedom!

Ibland kan jag fastna i tankar som att allt skulle vara mycket bättre om jag bara hade....ditten och datten. Är det verkligen så? Skulle jag tycka mer om mig själv om jag hade en platt tv, en sprajlans ny bil eller en miljon på banken? Underlätta skulle det, det kan jag inte sticka under stol med men skulle jag börja älska mig själv då? Nej, förmodligen inte. Jag måste lära mig att trivas som det är först och främst, lära mig att uppskatta det jag har, vara tacksam.
Jag skulle vilja träffa någon som älskar mig för den jag är, men då måste jag ju också älska mig för den jag är. Ibland funderar jag på om det är bäst att träffa nån man är lik, eller nån  som är olik en själv. Träffar jag nån som är som jag, så skulle förmodligen inget bli gjort någonsin eftersom jag behöver en "pusher". Om jag träffar någon som är olik mig så finns det ju så mycket man irriterar sig på när den första förälskelsen lagt sig.
Jag börjar tro att det egentligen inte spelar nån roll så länge båda är trygga och säkra i sig själva.
Vad som behövs är humor, ärlighet, värme och glöd. Vi behöver få skratta med varandra. Det är nog viktigt att ha några gemensamma mål fast lika viktigt är att ha några egna mål.
Jag har bara varit singel några månader men ändå kan jag vissa kvällar sakna tvåsamheten. Jag har i alla fall bestämt mig för att lära mig älska mig själv innan jag släpper in någon partner i mitt hjärta. Jag affirmerar varje dag, mer eller mindre, och jag börjar märka en viss skillnad. Jag ser inte på mig själv med avsmak i spegeln längre. Jag ser en 38-åring som har varit med om några hårda stötar i livet men även massor underbart. Jag ser inte längre en tjock mage utan en mage som klarat av att bära ett barn och som fått ta emot alla mina känslor i alla möjliga former. Det underlättar att tänka snällt om sin kropp för den är våran borg. Den skyddar oss mot alla faror och får ta många törnar. Kroppen är själens boning.
Att tänka om lite underlättar vardagen, jag bor bra, jag har barn, bil, jobb och det bara kryllar av möjligheter var jag än sätter foten.
Så vad letar jag efter? Jag har ju det jag behöver. Jag har en underbar dotter och jag har mig själv.
Idag affirmerar jag.....

JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV!

Ibland tappar jag farten bara!

Jag önskar att jag kunde hålla i lite längre när jag företar mig något. Jag påbörjar saker och sen orkar jag inte  riktigt ända fram. Jag har velat skriva mer här men hjärnan räcker inte till riktigt för jag har börjat jobba. Har man en gång haft en utmattad hjärna får man nog känna av det resten av livet tror jag. Jag var sjukskriven i fyra år och det första året sov jag mig igenom. Jag glömde hur man satte på kaffebryggaren, glömde hur jag lagade spagetti och köttfärssås, tappade lokalsinnet fullständigt (det har jag nog iofs aldrig haft nåt), glömde var jag parkerat bilen, vad jag hade för bankkod osv. Nu jobbar jag 75% och det funkar bra men det ryms inte mycket mer än så. Vardagslivet tar ju sin tid också. Imorgon börjar min dotter skolan efter sommarlovet och hjulet har börjat rulla. Nu gäller det att hålla hjulet i rullning och hålla en lagom fart. Jag önskar att jag orkade umgås mer med vänner men jag måste hela tiden tänka mig för. Det krävs balans på mitt energikonto, tar man ut får man snabbt sätta in. Jag sätter in energi genom att vara i naturen, gräva o greja i jorden, sova, umgås och kramas med min dotter, gå på healing, röra på mig, unna mig nåt fint osv.
Nu ska jag tanka energi för Dotra o jag ska titta på film i sängen och sen sova tidigt.
Idag har jag inte affirmerat men imorgon gör jag det.......

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV OCH JAG ÄR VÄRD DET BÄSTA!

Krama ett träd!

Har ni nån gång kramat ett träd?
Det känns ganska skönt faktiskt. Det bara står där, det talar inte emot, det flyttar inte på sig, det sviker inte.....det bara står där. Så länge du själv vill hålla fast vid det så kan du låna dess energi. Man kan lita på ett träd.
Det finns en anledning, tror jag, när vi vill att barnet ska hitta ett träd att krama om det går vilse. Inte bara att barnet står kvar på samma ställe utan att träd ger trygghet. De är en del av livet precis som vi. Många träd har stått på samma ställe i flera hundra år. Kanske har dom fått höra ett och annat under alla dessa år. Det finns kanske någon mer som har kramat om just det trädet och viskat saker i hemlighet.
Vi ska ha respekt för naturen för vi är en del av den också, vilket innebär att vi även ska ha respekt för oss själva.
Ibland om jag känner att jag inte mår bra, eller behöver vara i nuet, så går jag ut i naturen och använder mina sinnen. Jag luktar, känner, smakar, ser och hör naturen. Genom att gå en promenad och verkligen lyssna på hur vinden viner, eller fåglarna sjunger, kommer vi oss själva närmare. Detta är mindfullness, att vara här och nu; det är viktigt för kropp och själ. Vi är ju ofta nån annanstans i tanken. Det är så mycket vi ska göra, veta, kunna, räkna ut, så ibland behöver vi få bara vara. Då är naturen den bästa platsen att tanka energi. Vi kan sätta oss på en sten eller bredvid ett träd och meditera lite. Eller bara tänka snälla och kärleksfulla tankar. Att skicka kärlek i tanken till andra innebär att vi själva får det tillbaka. För det vi sänder ut kommer även till oss, det kan man tänka på när man säger nåt elakt om andra. Vi mår också bättre när vi tänker snällt om andra. Jag anser att det finns en orsak till att folk beter sig på ett visst sätt. Alla föds som oskrivna blad sen fylls vi på av hur vi uppfostras och beroende på vilka människor som finns runtomkring oss. När någon gjort oss illa brukar jag tänka att även den personen varit liten och nyfödd och helt ovetandes om vad livet har i sitt sköte.
Arg får man bli om man har blivit orättvist behandlad, bara man inte fastnar i det utan väljer att acceptera och släppa. Kanske förlåta för sin egen skull.
Ibland är det svårt och vi behöver kanske stå på oss för våran egen eller våra barns skull och det ska vi göra, bara vi inte låter elakt beteende såra våran själ, för då orkar vi till slut varken stå upp för oss själva eller våra barn.
Vi är ett med naturen och vi ska vårda oss ömt.
Idag affirmerar jag.

JAG ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS OCH JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV!

Ta hand om sitt inre barn!

Vi har alla olika bakgrunder och olika uppväxter. En del har haft det lätt och andra inte. Förut har jag nästan föraktat personer som tycks ha levt ett felfritt liv och haft en harmonisk och trygg uppväxt. Varför egentligen?
Jo för att jag hade velat ha det som dom. En mamma och en pappa som bor i ett och samma hus hela livet. Ett ställe att fly till när det blir jobbigt. Ett ställe att känna trygghet i och att det alltid ser ut på samma sätt. Det kan storma ute men innanför väggarna är det tryggt.
Jag har alltid tänkt att det här ska jag ge mitt barn. Så blev det ju inte nu utan jag har redan separerat både från hennes pappa och ännu en efter det. Fast hon har ändå en grundtrygghet vill jag tro. Nu bor vi i ett hus i en skogsglänta och det har jag alltid önskat mig. Tyvärr hyr jag bara men hoppas verkligen att få bli kvar här. Jag vill skapa den där tryggheten för henne nu, trots att det inte blev i form av en kärnfamilj.
Kärnfamilj förresten, vad är det?
Mamma, pappa, barn? Spelar det nån roll om det är en biologisk mamma eller pappa? Kan man bli en del av en kärnfamilj om man kommer in lite senare i livet? Kan det vara mamma, mamma, barn eller pappa, pappa, barn? Om man har barn sen innan och skaffar nya barn med en annan partner, vem ingår då i kärnfamiljen?
Om nu kärnfamiljen är mamma, pappa, barn, hur mycket ska man stå ut med innan man splittrar det som skulle bli så fint?
Hu viktigt är det egentligen? Viktigt är att vi mår bra och att vi bryr oss om varandra och behandlar varann med respekt. Så vi struntar i kärnorna och tar hand om frukten runtomkring istället.
Vi behöver ta hand om vårt inre barn på ett bra sätt. Det har jag inte gjort förut. Jag har sparkat på, talat illa till, ignorerat, gömt undan, sopat under mattan, låtit bli att trösta mig själv när jag varit ledsen.....så vill vi ju inte ta hand om barn! Jag har fått lära mig att ta hand om mitt inre barn, även fast jag ibland faller tillbaka och talar om för henne vad tjock hon är och hur slarvig hon är.....ja, listan kan göras lång faktiskt. Fast jag vet att jag gör så. Jag är medveten och jag får säga till mig själv på skarpen när jag gör så. För vi är värda allt bra här i livet, precis allt det här underbara som vi önskar våra egna små guldkorn.
Man kan blunda och se för sitt inre sig själv som liten och hur man låter sig själv krypa upp i ens famn och bara bli kramat. Eller om man har egna barn så kan man, samtidigt som man kramar och talar om hur mycket man älskar dom, krama om sig själv som liten och tala om hur mycket man älskar sig själv. För vi speglar oss ju i våra barn hela tiden. Har vi aldrig funderat över hur vårat liv har sett ut innan, så gör vi det när vi själva får barn.
Vi ska vara snälla mot oss själva och mot varandra.
Vi ska respektera oss själva och varandra.
Idag affirmerar jag återigen fast med ett litet tillägg.....

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV OCH JAG ÄR VÄRD ATT FÅ MÅ BRA!

Rensa upp i röran!

Det är vad jag behöver bokstavligt talat. I både hemmet och i huvudet. När jag gick på semester för nästan fyra veckor sen, så sa jag att, det finns en sak jag ska hinna med på semestern och det är att städa mitt förråd. Det är fortfarande inte gjort eftersom jag hittar massor andra spännande saker att göra istället. Det kan vara som att sitta framför Facebook eller ......ja, det är vad jag gör när jag inte vill göra nåt jobbigt. Detta skapar ångest för att jag inte får gjort det jag skulle. Vad är det för motstånd jag sätter upp när jag inte gör det? Vill jag inte få rent i förrådet? Jo, det vill jag. Varför blir det så här när jag ska ta tag i något här hemma? Jag drar ut på det i det längsta och det skapar bara negativ energi.
Jag vet att om jag bara skulle se till att rensa i den där röran så skulle det kännas lättare i mig själv. För samtidigt som man rensar hemma så rensar man inom sig. Kropp och själ hör ju ihop.
Ett Feng Shui hem vill jag ha. Jag har en bok om just Feng Shui och när jag läser den blir jag så inspirerad och får en sån lyckokänsla när jag vet att jag tänker göra så fint, men längre än så kommer jag inte.
Så nu får jag affirmera mig ett rent förråd, till dess att jag får röven ur och gör det.

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV OCH JAG ÄR BRA PÅ ATT HA ORDNING!

Änglar!

Jag har änglar i min omgivning, det har alla. En del kan man se och en del kan man inte se.
När jag tittar tillbaka i mitt liv så är det vissa personer som har spelat en stor roll för vem jag är idag. Någon kanske sa något för länge sen som jag inte la märke till då. Nu efter många år kan jag helt plötsligt komma på och förstå vad den personen menade. Det blir en riktig Aha-upplevelse.
Jag har lärt känna några som egentligen funnits runt mig hela tiden fast i pereforin. Vi har bara inte pratat med varann innan och nu, när jag är i den här fasen av livet, så har vi helt plötsligt hur mycket gemensamt som helst.
Några har funnits där hela tiden, med några avbrott men ständigt återkommande.
En del tappar man bara kontakten med och man låter det vara så. Är det meningen att man ska spela en roll i nåns liv, så blir det så, för livet är precis så som det är menat att vara just nu.
Det är ganska skönt att kunna vila i det.....Livet är precis så som det är menat att vara just nu.
Vi gör våra val i livet men hamnar där vi ska så småningom. En del gör val som krånglar till livet men samtidigt lär man sig så mycket på vägen. Jag har gjort val i livet som inte har varit bra......eller har det det? Jag har ju trots allt lärt mig så mycket av mina misstag.
För många år sen när jag var nitton, träffade jag en spännande kille. En kille som hade, det där. Det där som jag drogs till. Det där som jag redan kände till. Det där som gjorde att jag kände mig hemma på nåt sätt.
Han tog hand om mig och sa söta saker till mig (Mamma).
Han drack mycket, höll på med droger och lovade guld och gröna skogar (Pappa).
Han var också aggressiv, manipulativ och våldsam (Styvfar).
Så man skulle kunna säga att jag hade träffat den perfekta familjemedlemmen och man sviker inte familjen. Eller hur?
Hur som helst, jag levde med honom i några år tills jag till slut inte stod ut längre utan valde en bättre väg. Jag började läsa till behandlingsassistent för att sen jobba som det i några år.
Så denna våldsamma personen hjälpte mig en bit på min resa i livet. Jag hade något att lära. Det låter kanske knäppt, men så här i efterhand, när jag har distans till det, så känns det som det var menat så för mig.
Ängel eller inte?

Idag affirmerar jag återigen.....

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV!

Hit med lite farligheter!

Jag har aldrig vågat så mycket. Jag har varit den som hittat en ursäkt till att låta bli att åka den där karusellen, låtit bli att sova över hos en kompis eller struntat i att åka iväg på en spontan resa, tagit på mig den trygga svarta tröjan istället för en neonfärgad outfit osv. Detta har jag inte gjort för att jag är tråkig, utan för att jag är rädd. Rädd för det nya, ovana. Det får vara hur kul som helst att åka karusellen, det kittlar säkert härligt i magen och jag kanske skulle gapskratta.....men jag står kvar här tryggt på backen. För att slippa några överraskningar, för det är det jag inte gillar. Jag vill ha ordning o struktur. Det har jag sökt ända sen jag var liten men oordning och ibland kaos är vad jag levt i. Först nu, när jag är vuxen och har fått upp ögonen för vad jag är värd, kan jag vända den trenden. Jag väljer nu att skapa ordning och struktur i mitt liv själv.
När jag blivit trygg i mig själv och har städat upp på hyllorna i mitt förflutna då kanske jag kommer våga åka den där karusellen, livets karusell.
Vi talar ofta om för våra barn vad som är farligt och vad dom ska akta sig för, för vi känner att inget ska få hända våra små mirakel. Många gånger är det nödvändigt men hälften av gångerna kanske vi kunde vänta några andetag med att varna.
Jag brukar tänka på Ronja Rövardotter. Hennes pappa varnar henne för farligheterna i skogen som hon ska akta sig för. Det är precis vad hon gör, hon går ut i skogen och aktar sig för farligheter. Då måste hon ju först utsätta sig för dom för att sen kunna akta sig.....smart tjej.
Jag vet att när jag väl gör det där, för mig, jobbiga så mår jag så bra efteråt. Därför försöker jag utsätta mig i små doser för då växer jag.
Så, kom igen livet. Hit med lite farligheter.
Idag affirmerar jag.....

JAG ÄR STARK OCH JAG TROR PÅ MIG SJÄLV!

 En bit längre fram på stigen, bakom varje krök, under varje sten, efter en lång uppförsbacke, under snön osv....finns det nåt nytt att upptäcka. Om vi bara orkar stå ut och under tiden bombar oss själva med positiva affirmationer som att vi är underbara, att vi älskar oss själva och att vi är värda allt härligt i livet. Då kan vi se tillbaka på det oroliga som varit i vårt liv för att upptäcka att vi har rört oss i rätt riktning, alltså framåt. Om vi inte kan se var felet låg utan börjar klandra oss själva för det som hänt och kanske till och med tycka att vi är skyldiga när andra gjort oss illa då har vi inte lärt oss. Vi kanske får ta den jobbiga rundan ännu en gång. Ännu ett förhållande där partnern slår, super eller psykiskt trycker ner oss eller en vänskap som slutar med att vi känner oss svikna. Kanske är partnern otrogen och vi börjar klandra oss själva att vi inte är tillräckligt smala, snygga, snälla osv. 

Våra livsvägar må se olika ut men jag tror vi rör oss mot samma mål. 

Vad det handlar om, tror jag, är att vi ska börja älska oss själva.

Det gamla talesättet att vi inte kan älska nån annan innan vi lärt oss älska oss själva, stämmer så bra.

Innan vi tar ett nytt beslut eller börjar trampa en ny stig så kan vi ju ta en liten titt i backspegeln och se hur vi inte vill ha det. Sen kan vi titta framåt och se hur vi verkligen vill att det ska se ut. För vi skapar vår egen framtid.

Även idag affirmerar jag flera hundra gånger och för att jag börjar tro på det.....

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV

En ny dag är här!

En ny härlig dag. Jag har bestämt mig för att tänka så varje morgon. Vad skönt att få vakna till en ny härlig dag, för då känns det lite lättare att kliva upp på morgonen. Saken är att vi kan verkligen välja själva hur våran dag ska bli. Vissa saker kommer man inte ifrån som att kliva upp och jobba fast det känns tungt eller t ex andra människors mående, men vi kan välja hur vi själva tänker se på det. Om jag intalar mig att min dag blir bra så blir den det. Intalar jag mig att min dag blir skit....så blir den det. Det vi sänder ut får vi tillbaka. Därför är ju detta med affirmationer så bra och finurligt. Jag talar om för mig själv, övertygar mig själv, att min dag kommer bli kanonbra. Enkelt va?
Hmm, kanske många tänker, det kan inte stämma. Det funkar inte. Så tänker ju jag också ibland, för vissa dagar är tyngre än andra, men det funkar faktiskt och det funkar väldigt bra.
Idag fortsätter jag med min grundaffirmation ca sisådär femhundra gånger.

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV

Starta om och lägg i ny växel!

Det är precis vad jag gör i mitt liv just nu. Jag startar om. Jag gör annorlunda för att jag vill ha det annorlunda mot vad det varit. Detta innebär bl a att varje dag affirmera. Vi behöver tala om för oss själva att vi är bra, att vi är värda det bästa av det bästa.
Jag köpte en bok som heter "Du kan hela ditt liv" med Louise L. Hay och det är den bästa boken jag läst och den vill jag rekommendera. Alla gillar den säkert inte för alla är inte i den fasen av livet som jag är. Men man får inte ont av att läsa den och det bästa med böcker är att man kan läsa dom igen lite senare i livet. Vi går våra egna speciella vägar och alla har vi olika livserfarenheter. Det är bra, men jag tror att det är hit vi vill komma, till det stadiet som Louise L Hay skriver om. Stadiet där vi får älska oss själva.
Den här bloggen kommer handla om mitt liv, om min vardag med allt vad det innebär. Den kommer handla om min resa till att lära mig älska mig själv.
Jag börjar med att affirmera: Jag tycker om mig själv!
Detta upprepar jag hundratals gånger varje dag och det har jag gjort i flera dagar nu. Faktum är att det blir lite lättare att andas och jag känner mig både lättare och gladare.  Ibland känns det lite dumt men det är bara ett motstånd inuti som säger att jag inte är värd att tycka så. Det sparkar jag genast bort genom att affirmera mera.
Ha en fin Fredagskväll.

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV