Att bli medveten

Det är skönt att bli vuxen. Det är skönt att bli medveten.
Men ibland kan jag faktiskt känna att det skulle va skönt att kunna gå tillbaka till autopilot igen.
För när man blir medveten om sina känslor och varför man fungerar på vissa sätt vid olika tillfällen så kan man inte blunda längre.
När jag var yngre kunde jag göra tokiga saker men jag bara låtsades att de inte fanns. Jag tänkte att, det blir bra, det löser sig. Jag såg andras fel och brister och glömde mina egna.
Jag skaffade barn med en man som inte kunde ta hand om sina två första och tänkte, den här gången blir det rätt. Han ändrar sig bara han får se vårat fina barn. Sen levde de lyckliga i alla sina dar........nä, inte riktigt. Men om jag inte vågat där så hade jag ju inte haft världens underbaraste dotter. Det kan va tur att vi inte är så förnuftiga i början.
Men i alla fall så har jag vaknat nu och jag börjar se mönster i livet. Jag kan se livsmönster i andra familjer. Det kan vara så skadat och infekterat men ibland får man bita sig i tungan för alla är inte där än.
Jag är livrädd att förlora någon, att bli ensam. Jag vill vara omtyckt av alla för annars ser jag det som ett misslyckande. Jag har alltid brytt mig så mycket om vad andra tycker och tänker om mig, så vad jag själv tycker har blivit oviktigt. Andras tycken har blivit min måttstock.
Jag vet nu vad det bottnar i. Det är konstigt hur det helt plötsligt bara kan bli så solklart. Att jag inte tänkt på det.
Det började med min pappa. Han valde sprit och droger framför sina barn. Jag har alltid tyckt att det varit lite sorgligt och jag skulle absolut kunna förlåta honom om han nån gång kom till insikt och bad om förlåtelse. Men jag trodde inte att det skulle kunna skada mig så mycket som det faktiskt gjort.
Detta har sen följt mig hela livet. Både missbruket och sveket. Jag har träffat min pappa om och om igen i skepnad av pojkvänner.
Om vi tittar ännu längre tillbaka.....på min mamma. Även där går det som en röd tråd. Hon har aldrig riktigt fått betyda så mycket som hon borde fått. hennes mamma och pappa sa aldrig att hon var fin eller att dom älskade henne. Det fanns inga såna uttryck i den familjen över huvudtaget. Det har alltid varit ganska känslokallt och "locket på" där. Inget skulle få visas utåt inte ens sånt att vara stolt över. Hur försöker man få uppmärksamhet i en sån familj? Jo........man blir en som det är synd om. Ett offer. För då kan man inte hjälpa det som händer men samtidigt få lite uppmärksamhet. Sen kan det fortsätta så hela livet ut om man inte blir uppmärksam på det. Man får den ena lustiga sjukdomen efter den andra. Man hamnar i konstiga, hjälplösa situationer och man kan inte förstå varför världens hela tyngd ligger på just mina axlar.
När jag blev medveten om den här röda tråden och upprepningarna hela tiden fattade jag att jag måste vända på det själv. Jag måste sluta vara ett offer av mina egna skamkänslor.
Pappa svek mig men det betyder ju inte att jag är förbannad att hamna i samma situationer hela livet. Jag kan vända på det nu när jag är medveten. Jag kan välja annorlunda.
När jag märker vilket håll det barkar åt så kan jag stanna upp och ta några djupa andetag. Jag kan tänka till, vad vill jag? Hur vill jag gå vidare härifrån?
Jag själv väljer mitt liv.
När jag märker att något håller på att hända mot min vilja, får jag en stor klump i magen och jag börjar må dåligt. Jag får eksem,  hjärtklappningar,  blir yr, får näsblod och blir mer och mer deprimerad. Min kropp har blivit så känslig sen jag var sjukskriven för utmattningsdepression så den säger ifrån direkt.
Så nu kan jag inte längre låtsas som inget hänt, blunda och tralla vidare för då blir jag sjukskriven igen.
Jag har blivit medveten om mig själv. Jag finns och jag är viktig.

Idag affirmerar jag...........jag älskar mig själv och alla mina känslor är värda att få finnas.