Välkomna att hälsa på i mitt inre rum.
Det här rummet målade jag för kanske 3 år sedan och om jag skulle måla det nu skulle det förmodligen vara mer ombonat än så här. Men så såg det ut då, när jag gick i terapi.
Det sitter 4 personer där, det är jag som vuxen, jag som 12-14 åring, jag som 7-8 åring och jag som litet barn, kanske 1-1½ år. Anledningen till att jag är här i dessa åldrar är för att det var dom jag behövde jobba med. Det här är barnen som spökade inom mig.
Om jag börjar med mig själv som vuxen så sitter jag mest där och bara är, inspekterar, finns till och undrar.
Bredvid mig sitter en liten rädd 7-8 åring som inte vill prata eller titta nån i ögonen, som inte törs skratta högt för det kanske är vid fel tillfälle. En liten tjej som precis börjat inse att det tyvärr inte går att lita på alla vuxna.
På min andra sida sitter en tonåring som inte vet om hon vill leva längre men som fortsätter leva eftersom hon inte vet vad som skulle hända alla andra om hon försvann. Ett ständigt dåligt samvete och en skuld som sitter djupt i bröstet. Den vuxna vill veta vad skulden beror på men hon vill inte svara.
I knät på tonåringen klänger ett litet barn som far upp och ner och inte vet var hon vill vara. Anledningen till att hon vill göra sig hörd är för att något hände då men hon kan ju inte prata.
Så det börjar med ett barn som inte kan prata vidare till ett barn som inte törs prata vidare till en ungdom som inte vill prata till en vuxen som inte minns.
När man tittar på den här bilden utan någon förklaring till vad det är för rum så ser det ganska trivsamt ut. En ljus bild med mjuka fåtöljer. Meningen var att jag skulle föreställa mig det mysigaste av rum som jag skulle kunna använda mig av för att träffa mina inre barn. Det här var det mysigaste jag kunde komma på. Jag tyckte helt enkelt att det här dög för mig. Jag har aldrig trott mig vara värd det bästa.
Nu skulle jag nog kunna lägga till en liten sprakande brasa, nån fin blomma på bordet, en matta kanske några leksaker till det lilla barnet.......så jag har kommit ganska långt.

Idag affirmerar jag........

JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV OCH JAG ÄR VÄRD DET BÄSTA!

Skuld och Skam

Varför nedvärderar jag mig själv? Jag är ju precis lika bra som någon annan. Jag måste verkligen lära mig att tänka annorlunda. Det är nog mina gamla trogna följeslagare Skuld och Skam som inte behagar flytta ut fast jag bett dom så många gånger.
Tänk att det ska sitta i så länge medans positiva saker kan försvinna på nolltid. För när det händer nåt positivt så är dom där och förstör. Du kan inte......du vågar inte.....det kommer inte funka......vem tror du att du är.......det är lika bra du struntar i det.....osv.
Men jag känner att jag växer dag för dag och jag får ständigt påminnelser om att jag faktiskt duger.
Tänk om man vore lika bra på att se upp till sig själv som att se ner på sig själv. Jag försöker verkligen att inte förminska mig.
Det går ju mycket bättre med affirmationerna också. Jag börjar inte skratta längre när jag står framför spegeln och talar om att jag älskar mig själv. Första gångerna klarade jag inte ens av att säga det högt. Jag ville inte säga det och titta mig själv i ögonen som att det vore så fel och att jag gjorde något förbjudet.
När jag gick hos min psykolog fick jag lära mig att ta kontakt med mitt inre barn och krama lilla Helen och tala om för henne att hon är så underbar som ett barn bara kan vara. I början kunde jag inte ens se mig själv som ett barn utan jag fick utgå från min dotter. När jag tittar på gamla kort på mig känner jag fortfarande inte igen mig. Jag har fått tillbaka lite minnen från när jag var liten men långt ifrån alla. Jag går hela tiden med en känsla att det fortfarande finns något jag borde jobba med men jag låter det vara. Nån gång kanske det bara dyker upp. När det är dags liksom.
Jag har målat bilder från mina symboldrama som jag gjorde hos psykologen och dom tänkte jag lägga upp här, i alla fall några stycken.

Idag affirmerar jag för att knäppa Skuld och Skam på näsan.....

JAG KAN, JAG VÅGAR, DET KOMMER FUNKA, JAG ÄR UNDERBAR!

Allting som händer har en mening!

För en vecka sedan fick jag reda på att jag varit medlem i facket men inte A-kassan. Det är ju A-kassan man vill vara med i när man blir arbetslös. Då utbröt en lite mindre panikkänsla, för var skulle jag få en inkomst ifrån? Men längst in i mig har jag arbetat upp ett system som hjälper mig när sånt här händer. Jag vet att om jag får panik mår jag dåligt. Det hjälper verkligen inte mig att rasa över något sånt.
Därför har jag den där lilla rösten i mig som säger..."Lugn, det ordnar sig".....och det gjorde det även denna gången. Det gjorde så att jag fick den där lilla kraften som fattades att lyfta telefonen och ringa lite samtal.
Nu har jag fått en plats att arbetspröva på i en blom- och inredningsbutik. Vad kan vara ett bättre ställe att jobba på?  Det lär inte bli fett på kontot men jag kommer tanka energi i massor. Jag har förut skrivit om det här med fördelen att jobba med växter, det är ett perfekt sätt att vara i nuet. Jag älskar att stå och plantera och hjälpa till att skapa nåt fint.
Mitt liv fick just en ny vändning och det är här jag ska börja nu, i den fina butiken där jag kommer få inspiration till något mer. Jag har en tanke som gror långt inne och den har med växter att göra och om jag tittar ur ett annat perspektiv än mitt ekonomiska så ser jag att detta är rätt väg.
Jag har jobbat med växter förut och hann att lära mig massor av växtsorter, tyvärr så räcker ju inte min hjärna till för mer än ett jobb i taget så nu finns mest bara smörgåstårtor och baguetter med röra i mitt huvud. Men det kommer nog tillbaka vartefter får jag hoppas.
Om jag tittar tillbaka så ser jag en röd tråd genom hela mitt liv, alla möten med människor som har puttat mig framåt i rätt riktning. Jag har gjort tvärtom många gånger och hamnat i mindre bra situationer men jag har lärt mig massor av det och förmodligen hamnat rätt i alla fall.
Tänk att göra film av sitt eget liv......tänk vad mycket bra det skulle bli. Alla livsöden där folk skulle kunna lära sig så mycket av andras erfarenheter. Jag älskar självbiografier.

Idag affirmerar jag.......

JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV OCH ALLT ÄR PRECIS SOM DET SKA VARA I DETTA NU!

Nystart!

Då börjar min arbetslösa karriär. Jag började dagen som jag skulle, med promenad. Gick en runda med syster och plockade kottar o lite annat fint. Detta ska användas till kransar och ljusfat. Jag måste se till att ha nåt för händer sen mår man ju så bra av att vara lite kreativ.
Jag har även gjort en del tråkiga saker idag, eller ångestladdade ska jag nog säga. Att ringa och söka jobb är inte min starka sida. När jag ska göra såna saker så drar jag på det in i det längsta och bygger upp en ångest som är så onödig. För när jag väl gjort det så känns det ju så himla skönt. Allt som är för mitt eget bästa blir en jobbig grej. Som att träna, äta rätt, meditera, ringa nödvändiga samtal, affirmera osv. Varför gör jag mig själv en sån otjänst som att dra ut på måbra-saker och göra det till något hemskt?
Idag har syster och jag pratat mycket om det här med hur man funkar och hur man mår. I våran släkt finns både en o annan diagnos och ju mer jag ser andras problem, ju mer ser jag att detta finns hos mig också. Som att skjuta upp saker i onödan, orkeslösheten, oviljan att fullfölja saker jag påbörjat, oförmåga att hålla iordning på papper och annat, tusen ideér men inget "go". För några år sen när min hjärna sa, "stopp, jag vägrar funka om du inte tar tag i ditt liv", så trodde jag att jag orkar allt detta bara jag blir "frisk" igen. Jag har väntat och väntat på detta "frisk" men jag börjar mer och mer inse att jag  har alltid varit så här men det är först nu jag har insett det. För det handlar om att se......se på riktigt, från hjärtat, utan att nedvärdera sig själv. Det här är JAG utan att sudda bort det jobbiga, ängsliga men även utan att sudda det positiva och underbara. Det här jobbar jag med varje dag och det jobbet varken vill eller kan jag bli uppsagd ifrån.
Så jag kör en Nystart till som säkert blir en till, en till och åter en till men det gör ju inget......bara jag aldrig ger upp.

Idag affirmerar jag.........

JAG ÄR JU HELT ENKELT ALLDELES UNDERBAR!

Tillbaka!

Nu har jag inte varit här på ett tag. Jag har haft fullt upp att finnas till. Nu är jag arbetslös, jobbade sista passet i Onsdags. Det känns inget bra faktiskt, inte just nu i alla fall. Det kryper i mig redan. Jag är rädd att jag ska bli deprimerad igen av att inte ha något att fylla dagarna med. Så jag tänker göra ett schema hur jag ska börja dagen sen kanske det känns som att det inte gör så mycket om jag sitter på ändan lite. Jag ska börja med att gå upp och äta frukost med dottern innan skolan, följa henne till bussen och sen ta en morgonrunda, blogga.  Jag ska affirmera hela dagen lång.....eller ja, när jag kommer ihåg det.
Jag har några jobb jag tänkte söka men har förstått att det är många per jobb.

Idag affirmerar jag........

JAG ÄR BRA OCH JAG KOMMER FÅ ETT JOBB!

Denna dagen........är mest bara skit.....

Ibland saknar jag psykologen jag gick hos i 4 år. Där kunde jag få utlopp för ängslan, gråt, ilska, glädje. Nu känner jag mig mest instängd i mig själv. Hon hade ett sätt att undra, fråga som gjorde att allt bara släpptes ut. Luften gick ur som på en ballong. Ibland undrar jag om hon såg mer än jag, eller var jag så uppenbar och lätt att läsa. Jag fick så mycket verktyg att använda mig av men jag får inte till det riktigt.
Jag måste börja bygga nu annars faller jag igen. Visserligen skulle det aldrig kunna gå så långt som det en gång gjorde, för jag är så medveten nu, men tillräckligt långt för att jag ska må riktigt dåligt.
Jag skulle verkligen behöva nån som pushar på mig lite. Jag tar åt mig av allt, om nån säger nåt spydigt eller tycker nåt om mig som person. JAG VILL INTE HÖRA!!! Jag suger upp andras dåliga energier och skulle verkligen behöva en mur av hårdaste betong runt mig. Jag kan låtsas men skulle nog inte uppfattas som speciellt trevlig. Ibland har jag faktiskt ingen lust att vara speciellt trevlig heller, ibland skulle jag bara vilja be nån dra nånstans......långt bort men så gör man inte heller. Sen är ju jag lite konflikträdd.....eller egentligen är jag bara så jäkla känslig så jag gråter så fort det handlar om upprörda känslor och var som helst vill man inte gråta och vem som helst vill man inte visa.
Men nu har jag ingen psykolog, jag får vara min egen. Egentligen är jag ganska klok när det gäller andra.
När det gäller mig själv vill jag bara att nån ska tala om för mig, övertyga mig om att allt ska bli bra igen.

Idag affirmerar jag envist........

JAG ÄLSKAR LIVET OCH JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV!

Fokusera rätt!

Ibland gäller det att hitta nåt annat att fokusera på när livet känns upp och ner. Det fick jag för ca en vecka sen. Jag är uppsagd och har nu tre veckor kvar att jobba. Tyvärr kändes inte livet så mycket lättare av den informationen och därför måste jag vända mitt sätt att tänka. Men det är svårt när min hjärna skriker i panik. Mina stressrelaterade symptom har sakta smugit sig på igen, huvudvärken, ömma och suddiga ögon, ej fungerande minne, pirr i ansiktet, hugg i hjärtat, yrsel, eksem, ihopbitna käkar. Jag säger även hej till deppigheten. Det är nu jag ska använda mig av affirmationerna och långpromenaderna. Jag behöver vara i naturen när jag mår så här. Det värsta är att även älgflugor vistas i naturen samtidigt men jag får helt enkelt affirmera bort dom.
Det gäller att för varje negativ tanke tänka minst fem positiva. Så jag ska skriva en tacksamhetslista för att ha något att läsa när deppigheten smyger sig på. För jag har ju så mycket fint att vara tacksam för och det är lätt att glömma när man är nere.
Jag måste och jag vill börja fokusera på rätt saker och bara låta det negativa finnas  i bakgrunden tills det inte syns längre.
Idag och några dagar framöver affirmerar jag.........

JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV OCH JAG ÄLSKAR LIVET!

Planering av liv pågår!

Jag kan inte fastna i den här sörjan jag satt fötterna i, jag måste ur och iväg. Livet går vidare och jag med livet.
Att sörja någon är nyttigt men lite ljus på min himmel måste jag ha, så nu byter jag stig.
Jag ska planera min framtid och jag vet vad jag vill, jag måste bara hitta den smartaste vägen.
Det handlar ju oftast om nåt så tråkigt som pengar, för tyvärr så styr det ju så mycket, men jag har en vision i alla fall och det är en början.
Jag vill hjälpa människor!
Jag vill hjälpa dom att hjälpa sig själva. När jag gick hos min psykolog så blev jag väldigt fascinerad av hur många verktyg det finna att tillgå. För när man är i botten av sig själv behöver man hjälp att hitta en väg ut.
Jag vill läsa till Livscoach. Samtidigt som man lär sig att hjälpa andra får man hjälp att förstå sig själv. För arbetet utgår från mig och mina känslor.
Sen var det ju det här med min rädsla.....Att åka till Stockholm varannan Söndag, jag ryser av bara tanken. Det är ju en av mina största rädslor. Nya platser och människor. För samtidigt som det är så spännande så är det skrämmande. Men det är något som jag måste jobba med.
Jag tror att det vore bra att sätta tänderna i nåt nytt nu när livet blev som det blev.
Jag vill ändra på saker. Möblera om här hemma är en början. Jag ska bara hitta växel nummer två.

Idag affirmerar jag......

JAG KAN OCH JAG VÅGAR!

En dag närmre framtiden.

Jag vill att dagarna ska gå snabbt så att känslor svalnar. Om ett tag kommer jag säkert undra hur jag kunde känna så mycket och jag hoppas det blir snart. Allt läker över tid, om man ger det chansen förstås.
Jag låter dagarna gå bara och tänker passa på att ha lite kul så länge.

Idag affirmerar jag.......

Jag älskar mig själv och mitt liv!

Att släppa taget!

Igår bestämde jag mig. Jag släpper taget nu och går vidare. Jag raderar en människa ur mitt liv för ett tag. Jag ska nu fokusera endast på mig och min dotter, för det är vi som är en familj nu, ingen annan.
Jag är ansvarig för våra liv endast, ingen annans.
Han kan fara omkring som en vilsen själ och träffa än den ena än den andra. Jag ska börja dejta mig själv.
Jag tänker bli stark nu och börja trampa nya stigar.
Jag koncentrerar mig på min mindboard, hur jag vill att mitt liv ska se ut för det gör att det förflutna suddas ut  mer och mer eller i alla fall känslan i det förflutna.
Ibland gör vissa händelser så ont och vi glömmer bort att känna efter i ivern att glömma och starta upp nåt nytt. Så har det varit för mig, det blev så mycket att tänka på helt plötsligt så jag glömde bort att känna känslan. Helt plötsligt skulle jag och dottern bo själva i huset som är alldeles för stort, jag visste inte ens om vi kunde bo kvar. Har jag jobb? Har jag råd? Klarar jag av det?. Överlevnadsinstinkten satte in och huvudet började jobba på det praktiska. Men det löste sig ju.
Sen var det ju det där med känslorna. Jag vet att det är jätteviktigt att ta hand om sina känslor. Man måste låta allt få följas åt och inte lämna nåt på eftersläpet. För det springer ju ifatt en när man minst anar det. Det gjorde det nu blev jag varse.
Jag har varit så låg och ledsen dom sista veckorna och känt mig så himla ensam. Tanken att börja om känns så himla jobbig. Först ska man ut på "marknaden" igen, kanske åka på en o annan nit så självkänslan slår i golvet. Sen ska man träffa nån, lära känna någon, dra allting på nytt, försöka lita på att just han är den jag ska bli gammal med. Usch, vad jobbigt.
Nä jag börjar som sagt med att dejta mig själv, lära känna mig, se till att det är mig jag vill leva med till jag blir gammal.

Idag affirmerar jag.....

JAG ÄR UNDERBAR!

Jag tycker om mig själv....

Jag tycker om mig själv Jag tycker om mig själv Jag tycker om mig själv Jag tycker om mig själv Jag tycker om mig själv Jag tycker om mig själv Jag tycker om mig själv..............
Det känns som jag tappat allt och håller på att rasa ihop fullständigt. Har absolut ingen ork alls.
Jag vet hur jag ska göra, för jag har verktygen men jag förmår mig inte.
Solen skiner ute och luften är frisk men jag orkar inte ens gå ut. Helst skulle jag bara vilja sova.
Eller vad vill jag? Jag vet faktiskt inte. Måste verkligen ta mig ur det här negativa.tänket för det gör inte gott nånstans. Jag vet inte ens om det beror på mig eller om det är nån annans känslor jag lyckats snappa upp. För sån är jag, som en disktrasa som suger åt sig allas energier. Jag påverkas av andra jättemycket. Tyvärr mest av det negativa och sorgliga. Tårar kan börja rinna rätt som det är och jag vet ibland inte varför.
När det gäller mitt eget liv har jag nog lyckats gå igenom allt tragiskt som har hänt när jag gick i terapi. Eller finns det nåt gammalt cluster som ligger o skramlar bak i huvudet och vill hitta sin plats på livshyllan.
Dom brukar hitta fram när man går igenom kriser och lite av en kris har jag ju haft när mitt ex och jag delade på oss.

Idag behöver jag använda mig av massor affirmationer....

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV!
JAG ÄR TRYGG I MIG SJÄLV!
JAG ÄR HEL!
JAG ÄR VACKER!
JAG BETYDER!

Mindboard!

Jag önskar mig........
Det är vad Mindboard handlar om. Vad du önskar dig i ditt liv. Man kan göra på flera sätt. Antingen tar du fram bilder och klister och papper eller kanske en anslagstavla och nålar och bilder. Du kan göra som jag har gjort, rita på ett papper.
Nu vill ju inte jag leva mitt liv med en streckgubbe men huvudsaken är ju att jag förstår. Jag har i alla fall skrivit vad min streckgubbe eller framtida man ska ha för egenskaper. Sen har jag ritat vad jag mer vill ha i mitt liv.
Det finns ju egentligen inga begränsningar och det är ju det som är så fantastiskt. Det vi kanske har önskat oss från att vi var små har vi nu möjlighet att plita, nåla, klistra fast på våran mindboard.
Sen är det meningen att vi ska visualisera detta för våra ögon. Blunda och se bilder av hur detta är verklighet. Flum, kanske en del tycker......ja, kanske det. Ett skönt ofarligt flum, en dröm att försöka uppfylla, ett sätt att försöka se positivt på våran framtid. Underbart skulle jag vilja säga.
Jag vet att mitt liv kommer bli bra och att mina drömmar kommer att slå in, för jag rör mig framåt. Jag backar inte tillbaka och sätter mig i situationer jag inte vill vara i. Där har jag varit färdigt nu. Sen kan det naturligtvis hända saker i framtiden som jag inte gillar och som jag inte vill vara i men då är det inte en gammal situation utan något nytt som aldrig hänt mig innan.

Idag affirmerar jag....

JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV OCH MITT LIV!

Att anlägga en gräsmatta eller att bygga ett liv.....

I några dagar har jag lagt gräs här utanför huset. Gissa om det blir fint? I två år har jag väntat på min trädgård. Det är värt väntan ska jag säga. Nu har jag min gräsmatta, mitt lilla växthus står på plats och mitt land är grävt. Bara att invänta våren och allt vad det innebär med frösättning och plantering.
Jag tänker likadant med livet. Det ska ta lite tid men det är värt väntan. Jag har väntat på det här, jag har väntat på att få växa i mig själv. När jag föddes, såddes ett frö. Det har såtts frö i mina tankar och funderingar hela livet som jag nu skördar frukterna av. Jag har kommit så långt, växt till mig både fysiskt och psykiskt med lite gödning av andra människor runtomkring mig.
Nästa år har jag en liten plan. Jag ska så och skörda hälften av det jag tänker äta. Potatis, sallad, tomater, gurka, jordgubbar, rödbetor, dill, persilja, kryddor, bönor osv. I alla fall under sommar och höst. Det är ju underbart att kunna gå ut i trädgården och hämta det som behövs.
Jag tror det är nyttigt för oss att så, plantera, gräva i jorden, rensa, jag tror också att det är bra för min dotter att få vara med om detta. Man lär sig om livet. Vi behöver jorda oss ofta i detta stressade samhälle. När jag var sjukskriven gick jag på grön rehabilitering på en ekologisk gård. Det var underbart och jag njöt av att rensa land och plantera frön. Det gav mig ett lugn och jag kunde ligga på knä i landet och gräva i timmar.
Det hör ihop liksom, allting hör ihop. Vi är en del av allting.

Idag affirmerar jag........

JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV OCH JAG KAN!

Att sakna någon och att våga erkänna det för sig själv

Jag har i några dagar känt en enorm saknad och en sorg över att det aldrig blir som jag vill. Jag har saknat mitt ex som jag levt med i nästan sex år. Jag har inte saknat dom senaste åren men dom första som var så bra. Det har känts jättekonstigt för jag skulle inte vilja att vi började om på nytt, då hade vi snart varit tillbaka i det bittra, arga och tråkiga.
Det som känns mest jobbigt är att han är inte min att ta på längre. Vi träffas ibland för vi är vänner men jag kan inte ge honom en kram, stryka honom på ryggen eller dra en hand igenom håret längre. Det har dragits en gräns där och det känns så jobbigt. Varför känner jag så här?
Det är ju nu jag kan börja på ett nytt kapitel, jag ska ju hitta mig själv och så småningom hitta nån som jag passar bättre ihop med. Varför håller jag på att plåga mig själv då med såna här tankar. Jag behöver klippa band och starta om. Är det något som är osagt eller ogjort mellan oss, ja kanske, fast det borde ju inte spela någon roll längre eftersom det inte finns nån väg tillbaka. För jag anser att har man lämnat varandra så går det aldrig att ändra. Visst kan man gå en rond till om man vill men resultatet blir detsamma. Antingen går man igenom krisen tillsammans eller så drar man sig ur den, var och en för sig. Det är vad vi gjorde. Vi gav upp, han valde att flytta och det gick snabbt. Det var nog det att jag hade behövt prata lite mer, älta lite mer, gråta lite mer eller bli riktigt jävla förbannad på honom. Det är väl mitt nya sätt att gå igenom en sorg, att visa mitt känsloregister. Så har jag inte hanterat sorger förut, då valde jag att stoppa det inom mig och försöka glömma. Fast lägger man på hög så samlas det i kroppen och man blir sjuk.
Man ska vara sann mot sig själv och det är jag nu. Jag erkänner för mig själv att jag faktiskt saknar honom och att jag är så ledsen för att vi inte lyckades reda ut det som skulle redas ut. Samtidigt vet jag innerst inne att vi var färdiga med varann. Jag lärde mig mycket av honom och jag tror att han lärde sig en del av mig också. Han lärde mig att skratta högt, att säga vad jag tyckte, att stå upp för det jag tror på. Tyvärr var det väl det han senare inte tyckte om hos mig, att jag sa emot och stod upp för mig själv och min dotter. Fast då hade väl jag lärt mig färdigt och vi skulle gå vidare mot nya mål. För hur det än är så är det ju i mötet med en annan människa som vi lär oss nya saker, sen kommer ju dom här känslorna in i bilden och rör till det, men det är ju en del av lärdomen också.
Idag affirmerar jag....

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV OCH JAG ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS!

Jag sitter på en guldgruva och spanar efter rikedom!

Ibland kan jag fastna i tankar som att allt skulle vara mycket bättre om jag bara hade....ditten och datten. Är det verkligen så? Skulle jag tycka mer om mig själv om jag hade en platt tv, en sprajlans ny bil eller en miljon på banken? Underlätta skulle det, det kan jag inte sticka under stol med men skulle jag börja älska mig själv då? Nej, förmodligen inte. Jag måste lära mig att trivas som det är först och främst, lära mig att uppskatta det jag har, vara tacksam.
Jag skulle vilja träffa någon som älskar mig för den jag är, men då måste jag ju också älska mig för den jag är. Ibland funderar jag på om det är bäst att träffa nån man är lik, eller nån  som är olik en själv. Träffar jag nån som är som jag, så skulle förmodligen inget bli gjort någonsin eftersom jag behöver en "pusher". Om jag träffar någon som är olik mig så finns det ju så mycket man irriterar sig på när den första förälskelsen lagt sig.
Jag börjar tro att det egentligen inte spelar nån roll så länge båda är trygga och säkra i sig själva.
Vad som behövs är humor, ärlighet, värme och glöd. Vi behöver få skratta med varandra. Det är nog viktigt att ha några gemensamma mål fast lika viktigt är att ha några egna mål.
Jag har bara varit singel några månader men ändå kan jag vissa kvällar sakna tvåsamheten. Jag har i alla fall bestämt mig för att lära mig älska mig själv innan jag släpper in någon partner i mitt hjärta. Jag affirmerar varje dag, mer eller mindre, och jag börjar märka en viss skillnad. Jag ser inte på mig själv med avsmak i spegeln längre. Jag ser en 38-åring som har varit med om några hårda stötar i livet men även massor underbart. Jag ser inte längre en tjock mage utan en mage som klarat av att bära ett barn och som fått ta emot alla mina känslor i alla möjliga former. Det underlättar att tänka snällt om sin kropp för den är våran borg. Den skyddar oss mot alla faror och får ta många törnar. Kroppen är själens boning.
Att tänka om lite underlättar vardagen, jag bor bra, jag har barn, bil, jobb och det bara kryllar av möjligheter var jag än sätter foten.
Så vad letar jag efter? Jag har ju det jag behöver. Jag har en underbar dotter och jag har mig själv.
Idag affirmerar jag.....

JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV!

Ibland tappar jag farten bara!

Jag önskar att jag kunde hålla i lite längre när jag företar mig något. Jag påbörjar saker och sen orkar jag inte  riktigt ända fram. Jag har velat skriva mer här men hjärnan räcker inte till riktigt för jag har börjat jobba. Har man en gång haft en utmattad hjärna får man nog känna av det resten av livet tror jag. Jag var sjukskriven i fyra år och det första året sov jag mig igenom. Jag glömde hur man satte på kaffebryggaren, glömde hur jag lagade spagetti och köttfärssås, tappade lokalsinnet fullständigt (det har jag nog iofs aldrig haft nåt), glömde var jag parkerat bilen, vad jag hade för bankkod osv. Nu jobbar jag 75% och det funkar bra men det ryms inte mycket mer än så. Vardagslivet tar ju sin tid också. Imorgon börjar min dotter skolan efter sommarlovet och hjulet har börjat rulla. Nu gäller det att hålla hjulet i rullning och hålla en lagom fart. Jag önskar att jag orkade umgås mer med vänner men jag måste hela tiden tänka mig för. Det krävs balans på mitt energikonto, tar man ut får man snabbt sätta in. Jag sätter in energi genom att vara i naturen, gräva o greja i jorden, sova, umgås och kramas med min dotter, gå på healing, röra på mig, unna mig nåt fint osv.
Nu ska jag tanka energi för Dotra o jag ska titta på film i sängen och sen sova tidigt.
Idag har jag inte affirmerat men imorgon gör jag det.......

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV OCH JAG ÄR VÄRD DET BÄSTA!

Krama ett träd!

Har ni nån gång kramat ett träd?
Det känns ganska skönt faktiskt. Det bara står där, det talar inte emot, det flyttar inte på sig, det sviker inte.....det bara står där. Så länge du själv vill hålla fast vid det så kan du låna dess energi. Man kan lita på ett träd.
Det finns en anledning, tror jag, när vi vill att barnet ska hitta ett träd att krama om det går vilse. Inte bara att barnet står kvar på samma ställe utan att träd ger trygghet. De är en del av livet precis som vi. Många träd har stått på samma ställe i flera hundra år. Kanske har dom fått höra ett och annat under alla dessa år. Det finns kanske någon mer som har kramat om just det trädet och viskat saker i hemlighet.
Vi ska ha respekt för naturen för vi är en del av den också, vilket innebär att vi även ska ha respekt för oss själva.
Ibland om jag känner att jag inte mår bra, eller behöver vara i nuet, så går jag ut i naturen och använder mina sinnen. Jag luktar, känner, smakar, ser och hör naturen. Genom att gå en promenad och verkligen lyssna på hur vinden viner, eller fåglarna sjunger, kommer vi oss själva närmare. Detta är mindfullness, att vara här och nu; det är viktigt för kropp och själ. Vi är ju ofta nån annanstans i tanken. Det är så mycket vi ska göra, veta, kunna, räkna ut, så ibland behöver vi få bara vara. Då är naturen den bästa platsen att tanka energi. Vi kan sätta oss på en sten eller bredvid ett träd och meditera lite. Eller bara tänka snälla och kärleksfulla tankar. Att skicka kärlek i tanken till andra innebär att vi själva får det tillbaka. För det vi sänder ut kommer även till oss, det kan man tänka på när man säger nåt elakt om andra. Vi mår också bättre när vi tänker snällt om andra. Jag anser att det finns en orsak till att folk beter sig på ett visst sätt. Alla föds som oskrivna blad sen fylls vi på av hur vi uppfostras och beroende på vilka människor som finns runtomkring oss. När någon gjort oss illa brukar jag tänka att även den personen varit liten och nyfödd och helt ovetandes om vad livet har i sitt sköte.
Arg får man bli om man har blivit orättvist behandlad, bara man inte fastnar i det utan väljer att acceptera och släppa. Kanske förlåta för sin egen skull.
Ibland är det svårt och vi behöver kanske stå på oss för våran egen eller våra barns skull och det ska vi göra, bara vi inte låter elakt beteende såra våran själ, för då orkar vi till slut varken stå upp för oss själva eller våra barn.
Vi är ett med naturen och vi ska vårda oss ömt.
Idag affirmerar jag.

JAG ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS OCH JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV!

Ta hand om sitt inre barn!

Vi har alla olika bakgrunder och olika uppväxter. En del har haft det lätt och andra inte. Förut har jag nästan föraktat personer som tycks ha levt ett felfritt liv och haft en harmonisk och trygg uppväxt. Varför egentligen?
Jo för att jag hade velat ha det som dom. En mamma och en pappa som bor i ett och samma hus hela livet. Ett ställe att fly till när det blir jobbigt. Ett ställe att känna trygghet i och att det alltid ser ut på samma sätt. Det kan storma ute men innanför väggarna är det tryggt.
Jag har alltid tänkt att det här ska jag ge mitt barn. Så blev det ju inte nu utan jag har redan separerat både från hennes pappa och ännu en efter det. Fast hon har ändå en grundtrygghet vill jag tro. Nu bor vi i ett hus i en skogsglänta och det har jag alltid önskat mig. Tyvärr hyr jag bara men hoppas verkligen att få bli kvar här. Jag vill skapa den där tryggheten för henne nu, trots att det inte blev i form av en kärnfamilj.
Kärnfamilj förresten, vad är det?
Mamma, pappa, barn? Spelar det nån roll om det är en biologisk mamma eller pappa? Kan man bli en del av en kärnfamilj om man kommer in lite senare i livet? Kan det vara mamma, mamma, barn eller pappa, pappa, barn? Om man har barn sen innan och skaffar nya barn med en annan partner, vem ingår då i kärnfamiljen?
Om nu kärnfamiljen är mamma, pappa, barn, hur mycket ska man stå ut med innan man splittrar det som skulle bli så fint?
Hu viktigt är det egentligen? Viktigt är att vi mår bra och att vi bryr oss om varandra och behandlar varann med respekt. Så vi struntar i kärnorna och tar hand om frukten runtomkring istället.
Vi behöver ta hand om vårt inre barn på ett bra sätt. Det har jag inte gjort förut. Jag har sparkat på, talat illa till, ignorerat, gömt undan, sopat under mattan, låtit bli att trösta mig själv när jag varit ledsen.....så vill vi ju inte ta hand om barn! Jag har fått lära mig att ta hand om mitt inre barn, även fast jag ibland faller tillbaka och talar om för henne vad tjock hon är och hur slarvig hon är.....ja, listan kan göras lång faktiskt. Fast jag vet att jag gör så. Jag är medveten och jag får säga till mig själv på skarpen när jag gör så. För vi är värda allt bra här i livet, precis allt det här underbara som vi önskar våra egna små guldkorn.
Man kan blunda och se för sitt inre sig själv som liten och hur man låter sig själv krypa upp i ens famn och bara bli kramat. Eller om man har egna barn så kan man, samtidigt som man kramar och talar om hur mycket man älskar dom, krama om sig själv som liten och tala om hur mycket man älskar sig själv. För vi speglar oss ju i våra barn hela tiden. Har vi aldrig funderat över hur vårat liv har sett ut innan, så gör vi det när vi själva får barn.
Vi ska vara snälla mot oss själva och mot varandra.
Vi ska respektera oss själva och varandra.
Idag affirmerar jag återigen fast med ett litet tillägg.....

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV OCH JAG ÄR VÄRD ATT FÅ MÅ BRA!

Rensa upp i röran!

Det är vad jag behöver bokstavligt talat. I både hemmet och i huvudet. När jag gick på semester för nästan fyra veckor sen, så sa jag att, det finns en sak jag ska hinna med på semestern och det är att städa mitt förråd. Det är fortfarande inte gjort eftersom jag hittar massor andra spännande saker att göra istället. Det kan vara som att sitta framför Facebook eller ......ja, det är vad jag gör när jag inte vill göra nåt jobbigt. Detta skapar ångest för att jag inte får gjort det jag skulle. Vad är det för motstånd jag sätter upp när jag inte gör det? Vill jag inte få rent i förrådet? Jo, det vill jag. Varför blir det så här när jag ska ta tag i något här hemma? Jag drar ut på det i det längsta och det skapar bara negativ energi.
Jag vet att om jag bara skulle se till att rensa i den där röran så skulle det kännas lättare i mig själv. För samtidigt som man rensar hemma så rensar man inom sig. Kropp och själ hör ju ihop.
Ett Feng Shui hem vill jag ha. Jag har en bok om just Feng Shui och när jag läser den blir jag så inspirerad och får en sån lyckokänsla när jag vet att jag tänker göra så fint, men längre än så kommer jag inte.
Så nu får jag affirmera mig ett rent förråd, till dess att jag får röven ur och gör det.

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV OCH JAG ÄR BRA PÅ ATT HA ORDNING!

Änglar!

Jag har änglar i min omgivning, det har alla. En del kan man se och en del kan man inte se.
När jag tittar tillbaka i mitt liv så är det vissa personer som har spelat en stor roll för vem jag är idag. Någon kanske sa något för länge sen som jag inte la märke till då. Nu efter många år kan jag helt plötsligt komma på och förstå vad den personen menade. Det blir en riktig Aha-upplevelse.
Jag har lärt känna några som egentligen funnits runt mig hela tiden fast i pereforin. Vi har bara inte pratat med varann innan och nu, när jag är i den här fasen av livet, så har vi helt plötsligt hur mycket gemensamt som helst.
Några har funnits där hela tiden, med några avbrott men ständigt återkommande.
En del tappar man bara kontakten med och man låter det vara så. Är det meningen att man ska spela en roll i nåns liv, så blir det så, för livet är precis så som det är menat att vara just nu.
Det är ganska skönt att kunna vila i det.....Livet är precis så som det är menat att vara just nu.
Vi gör våra val i livet men hamnar där vi ska så småningom. En del gör val som krånglar till livet men samtidigt lär man sig så mycket på vägen. Jag har gjort val i livet som inte har varit bra......eller har det det? Jag har ju trots allt lärt mig så mycket av mina misstag.
För många år sen när jag var nitton, träffade jag en spännande kille. En kille som hade, det där. Det där som jag drogs till. Det där som jag redan kände till. Det där som gjorde att jag kände mig hemma på nåt sätt.
Han tog hand om mig och sa söta saker till mig (Mamma).
Han drack mycket, höll på med droger och lovade guld och gröna skogar (Pappa).
Han var också aggressiv, manipulativ och våldsam (Styvfar).
Så man skulle kunna säga att jag hade träffat den perfekta familjemedlemmen och man sviker inte familjen. Eller hur?
Hur som helst, jag levde med honom i några år tills jag till slut inte stod ut längre utan valde en bättre väg. Jag började läsa till behandlingsassistent för att sen jobba som det i några år.
Så denna våldsamma personen hjälpte mig en bit på min resa i livet. Jag hade något att lära. Det låter kanske knäppt, men så här i efterhand, när jag har distans till det, så känns det som det var menat så för mig.
Ängel eller inte?

Idag affirmerar jag återigen.....

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV!

Hit med lite farligheter!

Jag har aldrig vågat så mycket. Jag har varit den som hittat en ursäkt till att låta bli att åka den där karusellen, låtit bli att sova över hos en kompis eller struntat i att åka iväg på en spontan resa, tagit på mig den trygga svarta tröjan istället för en neonfärgad outfit osv. Detta har jag inte gjort för att jag är tråkig, utan för att jag är rädd. Rädd för det nya, ovana. Det får vara hur kul som helst att åka karusellen, det kittlar säkert härligt i magen och jag kanske skulle gapskratta.....men jag står kvar här tryggt på backen. För att slippa några överraskningar, för det är det jag inte gillar. Jag vill ha ordning o struktur. Det har jag sökt ända sen jag var liten men oordning och ibland kaos är vad jag levt i. Först nu, när jag är vuxen och har fått upp ögonen för vad jag är värd, kan jag vända den trenden. Jag väljer nu att skapa ordning och struktur i mitt liv själv.
När jag blivit trygg i mig själv och har städat upp på hyllorna i mitt förflutna då kanske jag kommer våga åka den där karusellen, livets karusell.
Vi talar ofta om för våra barn vad som är farligt och vad dom ska akta sig för, för vi känner att inget ska få hända våra små mirakel. Många gånger är det nödvändigt men hälften av gångerna kanske vi kunde vänta några andetag med att varna.
Jag brukar tänka på Ronja Rövardotter. Hennes pappa varnar henne för farligheterna i skogen som hon ska akta sig för. Det är precis vad hon gör, hon går ut i skogen och aktar sig för farligheter. Då måste hon ju först utsätta sig för dom för att sen kunna akta sig.....smart tjej.
Jag vet att när jag väl gör det där, för mig, jobbiga så mår jag så bra efteråt. Därför försöker jag utsätta mig i små doser för då växer jag.
Så, kom igen livet. Hit med lite farligheter.
Idag affirmerar jag.....

JAG ÄR STARK OCH JAG TROR PÅ MIG SJÄLV!

 En bit längre fram på stigen, bakom varje krök, under varje sten, efter en lång uppförsbacke, under snön osv....finns det nåt nytt att upptäcka. Om vi bara orkar stå ut och under tiden bombar oss själva med positiva affirmationer som att vi är underbara, att vi älskar oss själva och att vi är värda allt härligt i livet. Då kan vi se tillbaka på det oroliga som varit i vårt liv för att upptäcka att vi har rört oss i rätt riktning, alltså framåt. Om vi inte kan se var felet låg utan börjar klandra oss själva för det som hänt och kanske till och med tycka att vi är skyldiga när andra gjort oss illa då har vi inte lärt oss. Vi kanske får ta den jobbiga rundan ännu en gång. Ännu ett förhållande där partnern slår, super eller psykiskt trycker ner oss eller en vänskap som slutar med att vi känner oss svikna. Kanske är partnern otrogen och vi börjar klandra oss själva att vi inte är tillräckligt smala, snygga, snälla osv. 

Våra livsvägar må se olika ut men jag tror vi rör oss mot samma mål. 

Vad det handlar om, tror jag, är att vi ska börja älska oss själva.

Det gamla talesättet att vi inte kan älska nån annan innan vi lärt oss älska oss själva, stämmer så bra.

Innan vi tar ett nytt beslut eller börjar trampa en ny stig så kan vi ju ta en liten titt i backspegeln och se hur vi inte vill ha det. Sen kan vi titta framåt och se hur vi verkligen vill att det ska se ut. För vi skapar vår egen framtid.

Även idag affirmerar jag flera hundra gånger och för att jag börjar tro på det.....

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV

En ny dag är här!

En ny härlig dag. Jag har bestämt mig för att tänka så varje morgon. Vad skönt att få vakna till en ny härlig dag, för då känns det lite lättare att kliva upp på morgonen. Saken är att vi kan verkligen välja själva hur våran dag ska bli. Vissa saker kommer man inte ifrån som att kliva upp och jobba fast det känns tungt eller t ex andra människors mående, men vi kan välja hur vi själva tänker se på det. Om jag intalar mig att min dag blir bra så blir den det. Intalar jag mig att min dag blir skit....så blir den det. Det vi sänder ut får vi tillbaka. Därför är ju detta med affirmationer så bra och finurligt. Jag talar om för mig själv, övertygar mig själv, att min dag kommer bli kanonbra. Enkelt va?
Hmm, kanske många tänker, det kan inte stämma. Det funkar inte. Så tänker ju jag också ibland, för vissa dagar är tyngre än andra, men det funkar faktiskt och det funkar väldigt bra.
Idag fortsätter jag med min grundaffirmation ca sisådär femhundra gånger.

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV

Starta om och lägg i ny växel!

Det är precis vad jag gör i mitt liv just nu. Jag startar om. Jag gör annorlunda för att jag vill ha det annorlunda mot vad det varit. Detta innebär bl a att varje dag affirmera. Vi behöver tala om för oss själva att vi är bra, att vi är värda det bästa av det bästa.
Jag köpte en bok som heter "Du kan hela ditt liv" med Louise L. Hay och det är den bästa boken jag läst och den vill jag rekommendera. Alla gillar den säkert inte för alla är inte i den fasen av livet som jag är. Men man får inte ont av att läsa den och det bästa med böcker är att man kan läsa dom igen lite senare i livet. Vi går våra egna speciella vägar och alla har vi olika livserfarenheter. Det är bra, men jag tror att det är hit vi vill komma, till det stadiet som Louise L Hay skriver om. Stadiet där vi får älska oss själva.
Den här bloggen kommer handla om mitt liv, om min vardag med allt vad det innebär. Den kommer handla om min resa till att lära mig älska mig själv.
Jag börjar med att affirmera: Jag tycker om mig själv!
Detta upprepar jag hundratals gånger varje dag och det har jag gjort i flera dagar nu. Faktum är att det blir lite lättare att andas och jag känner mig både lättare och gladare.  Ibland känns det lite dumt men det är bara ett motstånd inuti som säger att jag inte är värd att tycka så. Det sparkar jag genast bort genom att affirmera mera.
Ha en fin Fredagskväll.

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV