fredag 23 november 2012

Skuld och Skam

Varför nedvärderar jag mig själv? Jag är ju precis lika bra som någon annan. Jag måste verkligen lära mig att tänka annorlunda. Det är nog mina gamla trogna följeslagare Skuld och Skam som inte behagar flytta ut fast jag bett dom så många gånger.
Tänk att det ska sitta i så länge medans positiva saker kan försvinna på nolltid. För när det händer nåt positivt så är dom där och förstör. Du kan inte......du vågar inte.....det kommer inte funka......vem tror du att du är.......det är lika bra du struntar i det.....osv.
Men jag känner att jag växer dag för dag och jag får ständigt påminnelser om att jag faktiskt duger.
Tänk om man vore lika bra på att se upp till sig själv som att se ner på sig själv. Jag försöker verkligen att inte förminska mig.
Det går ju mycket bättre med affirmationerna också. Jag börjar inte skratta längre när jag står framför spegeln och talar om att jag älskar mig själv. Första gångerna klarade jag inte ens av att säga det högt. Jag ville inte säga det och titta mig själv i ögonen som att det vore så fel och att jag gjorde något förbjudet.
När jag gick hos min psykolog fick jag lära mig att ta kontakt med mitt inre barn och krama lilla Helen och tala om för henne att hon är så underbar som ett barn bara kan vara. I början kunde jag inte ens se mig själv som ett barn utan jag fick utgå från min dotter. När jag tittar på gamla kort på mig känner jag fortfarande inte igen mig. Jag har fått tillbaka lite minnen från när jag var liten men långt ifrån alla. Jag går hela tiden med en känsla att det fortfarande finns något jag borde jobba med men jag låter det vara. Nån gång kanske det bara dyker upp. När det är dags liksom.
Jag har målat bilder från mina symboldrama som jag gjorde hos psykologen och dom tänkte jag lägga upp här, i alla fall några stycken.

Idag affirmerar jag för att knäppa Skuld och Skam på näsan.....

JAG KAN, JAG VÅGAR, DET KOMMER FUNKA, JAG ÄR UNDERBAR!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar