Ibland saknar jag psykologen jag gick hos i 4 år. Där kunde jag få utlopp för ängslan, gråt, ilska, glädje. Nu känner jag mig mest instängd i mig själv. Hon hade ett sätt att undra, fråga som gjorde att allt bara släpptes ut. Luften gick ur som på en ballong. Ibland undrar jag om hon såg mer än jag, eller var jag så uppenbar och lätt att läsa. Jag fick så mycket verktyg att använda mig av men jag får inte till det riktigt.
Jag måste börja bygga nu annars faller jag igen. Visserligen skulle det aldrig kunna gå så långt som det en gång gjorde, för jag är så medveten nu, men tillräckligt långt för att jag ska må riktigt dåligt.
Jag skulle verkligen behöva nån som pushar på mig lite. Jag tar åt mig av allt, om nån säger nåt spydigt eller tycker nåt om mig som person. JAG VILL INTE HÖRA!!! Jag suger upp andras dåliga energier och skulle verkligen behöva en mur av hårdaste betong runt mig. Jag kan låtsas men skulle nog inte uppfattas som speciellt trevlig. Ibland har jag faktiskt ingen lust att vara speciellt trevlig heller, ibland skulle jag bara vilja be nån dra nånstans......långt bort men så gör man inte heller. Sen är ju jag lite konflikträdd.....eller egentligen är jag bara så jäkla känslig så jag gråter så fort det handlar om upprörda känslor och var som helst vill man inte gråta och vem som helst vill man inte visa.
Men nu har jag ingen psykolog, jag får vara min egen. Egentligen är jag ganska klok när det gäller andra.
När det gäller mig själv vill jag bara att nån ska tala om för mig, övertyga mig om att allt ska bli bra igen.
Idag affirmerar jag envist........
JAG ÄLSKAR LIVET OCH JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar