söndag 26 augusti 2012

Att sakna någon och att våga erkänna det för sig själv

Jag har i några dagar känt en enorm saknad och en sorg över att det aldrig blir som jag vill. Jag har saknat mitt ex som jag levt med i nästan sex år. Jag har inte saknat dom senaste åren men dom första som var så bra. Det har känts jättekonstigt för jag skulle inte vilja att vi började om på nytt, då hade vi snart varit tillbaka i det bittra, arga och tråkiga.
Det som känns mest jobbigt är att han är inte min att ta på längre. Vi träffas ibland för vi är vänner men jag kan inte ge honom en kram, stryka honom på ryggen eller dra en hand igenom håret längre. Det har dragits en gräns där och det känns så jobbigt. Varför känner jag så här?
Det är ju nu jag kan börja på ett nytt kapitel, jag ska ju hitta mig själv och så småningom hitta nån som jag passar bättre ihop med. Varför håller jag på att plåga mig själv då med såna här tankar. Jag behöver klippa band och starta om. Är det något som är osagt eller ogjort mellan oss, ja kanske, fast det borde ju inte spela någon roll längre eftersom det inte finns nån väg tillbaka. För jag anser att har man lämnat varandra så går det aldrig att ändra. Visst kan man gå en rond till om man vill men resultatet blir detsamma. Antingen går man igenom krisen tillsammans eller så drar man sig ur den, var och en för sig. Det är vad vi gjorde. Vi gav upp, han valde att flytta och det gick snabbt. Det var nog det att jag hade behövt prata lite mer, älta lite mer, gråta lite mer eller bli riktigt jävla förbannad på honom. Det är väl mitt nya sätt att gå igenom en sorg, att visa mitt känsloregister. Så har jag inte hanterat sorger förut, då valde jag att stoppa det inom mig och försöka glömma. Fast lägger man på hög så samlas det i kroppen och man blir sjuk.
Man ska vara sann mot sig själv och det är jag nu. Jag erkänner för mig själv att jag faktiskt saknar honom och att jag är så ledsen för att vi inte lyckades reda ut det som skulle redas ut. Samtidigt vet jag innerst inne att vi var färdiga med varann. Jag lärde mig mycket av honom och jag tror att han lärde sig en del av mig också. Han lärde mig att skratta högt, att säga vad jag tyckte, att stå upp för det jag tror på. Tyvärr var det väl det han senare inte tyckte om hos mig, att jag sa emot och stod upp för mig själv och min dotter. Fast då hade väl jag lärt mig färdigt och vi skulle gå vidare mot nya mål. För hur det än är så är det ju i mötet med en annan människa som vi lär oss nya saker, sen kommer ju dom här känslorna in i bilden och rör till det, men det är ju en del av lärdomen också.
Idag affirmerar jag....

JAG TYCKER OM MIG SJÄLV OCH JAG ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar